Olle spår men LAS rår

Många år sen sist. Och få kan läsa nu, då jag vill minnas att jag lade in någon spärr som gör att man måste söka tillåtelse. Men om nu någon händelsevis läser, så vill jag berätta att det hänt en del sedan dess. Mårran, min gamla hund som flyttade till föräldrarna när sonen föddes, gick bort ett drygt år senare. Det tog hårt. Men fyra katter och ett väldigt aktivt barn höll mig sysselsatt. Redan som tvååring började dock sonen titta drömmande i dagiskompisars småsyskons barnvagnar. Så när han vara fyra fick han en lillebror. Som han älskar högt. Och som älskar honom. När jag inte finns har de alltid varandra.
Det har varit kämpiga år med värk och taskigt med pengar, men jag har tack vare min rappa och stundtals filosofiska penna lyckats hålla oss flytande. Vi har flyttat till en trea i samma område men vi har fortfarande en förbannat, skruttig bil (som nu står helt stilla pga nåt elfel).
Den där chefen jag skrev om 2008 fick sparken av nästkommande ledning som insåg att han var psykopat. Trots att jag gått vidare kändes det som en liten seger. Idag är det ingen där som ger honom referenser. Men den nya chefen hjälpte mig nyligen till ett nytt jobb. Som jag inte ser ut att få behålla nu heller på grund av LAS-regler. Jag har ju aldrig haft tur på den fronten. Men - jag kan ta lite föräldraledigt och hänga med min sexåring innan han börjar riktiga" skolan och inte får vara ledig mera. Och kanske, kanske kan jag sätta igång med den den där boken på allvar. I så fall blir de närmaste åren lika kämpiga ekonomiskt som det alltid varit. Och det vore sannerligen skönt med lite lugn. Pengar kvar på kontot i slutet av månaden. GUD rår. Eller snarare LAS då. Nåt slags bibel i journalistkretsar. En bibel jag ofta svurit över.
Tre av mina katter gick bort en efter en i vintras. Först de två yngsta. Sexåringens katt, som följt honom sen han föddes. Nu har vi bara en skraltig, gammal tant kvar, men hon ligger å andra sidan under mitt täcke varje natt. Nära, nära.
Och det enda skälet till att den här texten blir skriven är för att jag har svårt att sova. Olle Ljungström har gått bort. Något av en Gud för mig. Av den sort jag sprang förbi på krogen ibland när jag var yngre, men aldrig vågade prata med. Det ångrar jag nu. Det är inte så värst mycket jag ångrar annars. Nu lyssnar jag på hans första soloskiva. Och minns lägenheten ovanpå Elektrobyrån i på den lilla, värmländska bruksorten och hur jag hängde ut genom fönstret och skrek "ta mig härifrån!" medan "Min trädgård" spelades om och om igen efter efterfesten.
Kram på er, om ni hängt med ända hit!