Stackars Toto, Amy, Sounds och Ledin.

Säg mig, vad vill musikrecensenterna när de slösar spaltmeter och tid på att formulera den snyggaste spyan över Toto, Tomas Ledin och The Sounds? Expressens Quetzala Blanco avfärdar i veckans recension tolvåringen Amy Diamond som "tramsig plastmusik" medan Nunan ger sig på Ledin för den kanske tusende gången i ordningen. Medan Sounds får skäll av varenda självutnämnd musikrecensent som någon gång gömt sina sämtsjävlar längst bak i skivbacken inför polarnas besök i andrahandsettan i SoFo. Är meningen att vi ska bli förvånade? För att "Knivhuggarrock" inte går hem hos Belle and Sebastianfansen? Är meningen att svenska folket plötsligt ska vakna upp och tänka "Nunan har räddat mitt liv" och skicka tillbaka sina sönderspelade Ledinsinglar till Ginza och Skivhugget och köpa på sig lite northern soul med estländska inkvisitionens rekommenddationsstämpel istället? Jag vet inte. Känner mig bara måttligt intresserad av ännu en Ledinsågning. Karln har aldrig stört mig. Jag lyssnar aldrig på P4. Jag gick aldrig på "Rocktåget". Och jag brukar gå in i köket och sätta på te under tv-reklamen. Och vad beträffar Sounds kommer ni att stå där om 20 år och sjunga karaoke till "Living in America". Precis som med Abba, Madonna och Stock/Aitken/Waterman. Själv nynnar jag på Amy Diamonds "Shooting star". Och skickar ett ex av Amys debutskiva till syskonbarnen.
Veckans platta är Pet Shop Boys nya "Fundamental", bästa låtarna "Minimal" och "The Sodom and Gomorrah Show". Sååå bra att jag för några minuter tror jag är frisk och kan dansa igen! Och kvällens Popaganda lär bli mer minnesvärd än vilken stadsfest som helst i valfri svensk småstad. Välkommen tillbaka, David and the Citizens! Och jävlar, vad jag ser fram emot Le Sport!