Dödssjuk? Var god dröj!

I dag har jag suttit i telefonköer till vården i flera timmar och blivit ömsom bortkopplad, ömsom nekad köplats och däremellan hunnit både gråta och skrika och slå näven i kudden. Jag är så trött på den värdelösa svenska väntetiden och på alla människor där i andra änden som slipar sitt vänliga uttal men håller hjärtat på kylning. Det känns ganska typiskt att man möts av tre röster i samma lur: En ljus kvinnoröst som talar om vart man kommit, en mörk mansröst som meddelar ens plats i kön och ytterligare en pipig jävel som försäkrar att man snart skall få svar.
Jag opererades för snart ett år sedan och mår sämre än före operationen. Efter ett år är det meningen att man ska på uppföljningsbesök men jag har inte fått någon tid. Och ingen svarar när man ringer, varken på röntgen eller ortopeden. Inte heller på smärtkliniken där de bara skrivit recept på nytt morfin samtidigt som de synat mig upp och ner och upprepat samma mantra om infertilitet och morfinberoende. När ska jag få träffa någon som är intresserad av att ta reda på varför jag har ont?