Mårran och Snuva i soffan.
Måndag eftermiddag och jag har just sagt hejdå till J som tog bussen hem till Värmland och den där tomheten har infunnit sig igen. Samtidigt som jag vet att jag inte får speciellt mycket gjort de dagar han är här. Som att ringa A-kassan, skolan och CSN. Eller börja skriva på Den Stora Anmälan. Den till Patientförsäkringen som jag har laddat för i snart ett år nu och lovat mig själv att skriva före den 12 september. Då har det nämligen gått ett år sen operationen som förändrade mitt liv. Inte till det bättre som utlovat och förutspått. Utan till det sämre med daglig värk, morfindoser och en ännu större oro inför framtiden.
På onsdag vet jag i alla fall vad jag ska göra. Inte börja skolan som planerat. Utan ta Mårran till veterinären för operation. Jag åkte in med henne i torsdags för att kolla en liten knöl på magen och veterinären hittade flera små gryn. Troligen är det juvertumörer. Tumör - vilket hemskt ord. Jag har försökt tänka på annat de dagar som gått sedan den första diagnosen. Vet att det inte behöver betyda det värsta. Men man kan ju aldrig vara säker. Min älskade Mårra är bara åtta år och jag har liksom räknat med att hon har lika många kvar. Hon ska ju flytta med mig till Uppsala och på ålderns höst få den allra bästa vård av sin blivande veterinärmatte. Det är planen. Och ingen jävel ska få rubba den.
På onsdag ska knölarna bort, kanske en större del av juvret. Sen ska hon får märgben och godis och sova i min säng. Det kommer att bli bra, lilla Mårran. Det kommer det alldeles säkert.
2 kommentarer:
Ojdå, stackars lilla Mårran!
Det går säkert bra alltihop. Det var ju tur att det upptäcktes, många är nog långsammare än du med att ta sin hund till veterinär.
Jag håller tummarna för henne på onsdag!
Tack, kära du!
Skicka en kommentar