Underneath the blue, suburban sky

Det finns en sak jag vill klargöra. Jag känner mig inte bekväm med att bli placerad i nåt popvänsterfack. Jag har aldrig varit medlem i något politiskt parti och den här bloggen är ingen mistlur för partipropaganda av något slag. Även om jag, sen jag började skriva i maj, mest har uttryckt oro över alliansens framgångar. För att jag anser att makten ska granskas och ifrågasättas. Och för att jag personligen och andra i min situation drabbas hårt av deras politik. I mina ögon ska politiken vara till för att hjälpa utsatta människor till samma möjligheter som de rika och friska. Men i många av alliansväljarnas ögon är politiken till för att ge medelklassen lägre skatter och jaga sjuka och arbetslösa med blåslampa. Det konsumeras som aldrig förr i detta land. Det köps platt-tv, mp3-spelare, mobiltelefoner och Louis Vuitton-väskor. Medan andra inte har råd att lösa ut sin medicin eller köpa en tågbiljett till släkten över jul. Jag tycker inte det är ok. Så rent ideologiskt är jag absolut vänster. Men fortfarande inte organiserad. Och förhoppningsvis inte så självklar. En gång i världen tyckte jag att vårdnadsbidraget var en bra idé. Men min feministiska övertygelse fick mig att inse att ett sådant bidrag inte skulle få önskad effekt. Så jag ändrade uppfattning.
Jag tycker fackföreningarna blivit en intresseklubb för fastanställda 40-talister och att LAS i dess nuvarande form borde skrotas. Det är knappast popvänsteråsikter. Men de är mina. Och jag har kommit fram till dem alldeles själv, utan pekpinnar från någon politikerbroiler vars främsta egenskap är att han eller hon kan läsa innantill ur partiprogrammet. Jag har kommit fram till mina förbannat välgrundade åsikter om det här landet genom att leva ett jävligt spännande, tråkigt, sorgligt, galet och stundtals väldigt smärtsamt liv. Jag tycker så här för att jag är uppvuxen i en invandrad arbetarklassfamilj utan framtidsdrömmar. Och på en ort där man anser det helt i sin ordning att tjäna sitt uppehälle på att tillverka kanoner som mördar människor på andra sidan jorden. Jag tycker så här för att jag är kvinna. För att jag är djurägare. För att jag sett var kycklingen på fredag kommer ifrån. För att jag varit sjuk stora delar av mitt liv och inte fått den hjälp så många uppfattar som självklar. För att jag varit på ganska många begravningar. För att jag knarkat, supit och vaknat upp bredvid folk jag inte känner. För att jag undertryckt mina egna drömmar och flyttat till världens ände med en alkoholiserad tv-producent som ändå aldrig var hemma. För att jag älskat och övergivits. Älskat och övergivit. För att jag hittat en förlovningsring med mitt namn slängd på botten av en flyttkartong. För att jag aldrig haft ett fast jobb och för att jag blivit sexuellt trakasserad av min chef när jag var nitton år och så himla glad över mitt sommarvikariat. För att jag alltid fått sämre lön än männen och förväntats jobba sextio timmar övertid på en vecka utan betalning. För att jag aldrig haft nån nytta av mina skitbra betyg. För att jag levt i kappsäck större delen av mitt liv utan den trygghet man får av ett eget hem. För att jag inte har råd med den vård jag behöver för att lindra min dagliga värk. För att jag höll på att dö ensam i en sjukhussäng på Huddinge för ett och ett halvt år sen. Och för att jag träffat så många andra som också varit i helvetet och vänt.
Det är svårt för såna som oss att ta till oss det fina nyliberala snacket om frihet. En frihet som oftast går ut på att slippa betala skatt till det stora vänsterspöket: Farbror Staten.
Sådär låter det aldrig på botten. Där är problemen av en annan art. Och jag ser de nyliberala skattesmitarnas vånda med samma blick som jag förundras över kvinnorna som suckar över toasitsar och tandkrämstuber. När de borde glädjas åt att de har jobb, att barnen är friska och att maken kommer hem nykter nästan varje kväll.
Det talas om att alliansens nyckel till framgången var att de lyckades ta kål på högerspöket. Men för mig är det i högsta grad levande. Även i stora delar av socialdemokraternas politik. Därför kommer jag heller aldrig att rösta på s.
Högerspöket lever i bostadpolitiken. Utförsäljningen av hyresrätterna kommer inte att leda till något annat än ännu större segregering. Jag är livrädd för att bli av med mitt kontrakt efter att ha flyttat runt i andra hand i tretton år. Snacket om integration av förortsblattar är det största skämtet i bostadspolitikens historia. Det är inte bara blattar som bor i förorterna - det är underklassen, vi som inte har råd att bo i stan och måste pendla. Vilket, med kollektivtrafikens nya styre, kostar ännu mer tid och pengar. Medan sopbergen växer. Och folk skjuter ihjäl varann på min gata. Orkar man se lite längre än till vinkrogarna och märkesbutikerna i innerstan är det klart att man blir deprimerad. Så jävla deprimerad att man slutar strida. Slutar kräva. Bara sitter och stirrar tomt i väggen bland sopor och makaroner. Slutar umgås med alla äppelkäcka, opolitiska mediamänniskor och nyliberaler som känner behov av att bocka av "vänster white trash-umgänge" i sin agenda för yttrandefrihet och ädla drycker. Jag tycker inte om er. Jag kan inte, vill inte, skilja sak från person. Kan inte förhålla mig intellektuellt till något som är mitt hela liv. Jag är en bokbrännare, en kaninkokerska och en allsmäktig furste i mitt eget Utopia. Jag är ledsen. Men jag har inte lyckats få en enda människa att gå en millimeter i mina skor.
Ändå vill jag rikta ett tack till alla er, såväl kommunister som liberaler, som har läst och baddat min tunna hud med bomullsord när det blåst hårt i bloggosfären.
Let´s be careful out there.