Supersize me i Landet Lagom

Visst har jag fått höra både en och två gånger att jag måste vara en man. Jag som gillar gubbrock och Gudfadern och tycker att Mats Olsson är en av Sveriges bästa stilister. Men det räcker att multiplicera min genomsnittliga månadslön med antalet orgasmer för att inse att mer kvinna än så kan man knappast bli.
Ändå är det svårt att låta bli att tänka tanken, när allt jag kommer hem med efter en dag på stan är tre pocket av Hunter S Thompson, Josefin Ekmans "Rockabilly" och det senaste Rockyalbumet. Då är det kanske en smula praktiskt att tvingas demonstrera könstillhörighet med en 70D-kupa, även om jag gärna skulle bränna den och suga ut de där jävla fettcellerna som accelererar mitt ryggonda. Det var väl kul när man var 18 och ännu kunde trycka in dem i en 70B från HM. Nu får man gå i tantaffärer. Eller beställa från Miss Mary. Hur kul är det? Vem fan bryr sig om oss som inte har råd att handla på Agent Provocateur? Eller lyfta skiten medelst kniv och akryltråd?
Sist jag köpte bikini på Åhlens fick jag köpa XXL, smygbyta trosorna mot medium och sy in överdelen minst en decimeter i ryggen. Varje gång jag handlar underkläder blir jag påmind om att jag är ett freak, som inte platsar i den svenska modellen som börjar på 75 A och i bästa fall slutar på 85 C. Det är inte bara när jag gått ensam i mörka gränder om natten, när lönekuvertet anlänt eller när jag kammat noll efter ännu en runda under täcket som jag önskat att jag vore en man. Varje gång jag besöker en provhytt minns jag hur vi på sömmerskeskolan alltid tog till lite extra i rörelsevidd när vi sydde plagg åt en man. I herrjeans finns plats för ett par extra fingrar i linningen. I damjeans enbart för fingrar i halsen.
Men ändå. Jag kan åtminstone ha linne utan en tredje puckel på ryggen numera. Även om kirurgen faktiskt ljög när han sa att de fått ner skoliosen till 15 grader. På bilderna jag beställde från röntgen står det 22,9. Och det skulle jag vara alldeles tillfreds med. Bara det slutade göra så förbannat ont.