När lammen tystnar

Äntligen har jag tid att skriva. För nu är jag sjukskriven igen ser ni. "Lata mänska!" tänker ni, men låt mig berätta. Jag har alltid haft ambitioner. I synnerhet när det gäller mitt yrkesliv. Och nu hade jag fått ett bra jobb. Med viss utvecklingspotential. Och en hel del frihet. Trodde jag. Tills chefen visade sig vara psykopat. Trots att vi är två mobbade kvinnor som säger samma saker blir vi inte trodda. Han gör inte ett skit av det som är hans verkliga uppgifter. Men när det gäller ränksmidandet jobbar han på alldeles förträffligt. Så förträffligt att han knäckte mig fullständigt igår. Jag klarade inte av att sitta i samma rum som äcklet utan flydde in till M. Bara för att höra honom stega fram till överjäveln längre ner i korridoren. Efter tjugo minuter kom de båda in till mig och M och krävde att jag närvarade vid ett "möte". Det vill säga ännu en uppläxning. Eller "tillrättavisning" som chefen föredrar att kalla det. Jag begriper inte att de andra cheferna inte reagerar när de ser oss sitta skräckslagna, skakande och gråtande. Medan han traskar runt i korridorerna och sjunger. Hur kan de tro att det är vi som är upprorsmakare? Hur kan de ställa frågor som "brukar du ifrågasätta dina chefer på det här sättet?" och "vad tycker du ni ska göra för att samarbetet ska flyta bättre?". Snubben är psykopat! Han mobbar oss och psykar oss och får oss att vilja ta livet av oss hellre än tillbringa ännu en dag i samma rum som honom.
De senaste två dagarna har han ägnat åt att misskreditera mig och A-M på en rad fantasifulla sätt. Genom att påstå att vi arbetsvägrar. Att vi sagt och gjort saker vi aldrig sagt och gjort. Genom att förneka att jag bett om ledigt för sjukbesök eller jobbrelaterade möten. Och ledningen tror honom. Så pass att högsta hönan ringde mig igår och på ett mycket ohövligt sätt kallade till möte vid en tidpunkt då både jag och A-M redan hade ett inbokat möte och därför artigt förklarade att vi inte kunde då men kanske fredag passade? Varpå jag fick en utskällning enligt följande:
"Du kan ju inte förvänta dig att jag ska planera om hela min fredag för den här sakens skull!"'
"Nej, det gör jag inte. Men vi kan inte under lunchen på torsdag eftersom vi har ett möte inbokat sen tidigare. Eftermiddagen går bra. Eller nästa vecka"
"Jag är din högsta chef och om jag kallar dig till ett möte ska du infinna dig. Annars kommer jag att ta det för arbetsvägran!"
Man undrar vilken sorts ledarskapslitteratur cheferna på den här organisationen plöjt. För det är illa. När man försöker förklara att psykot inte kan ha personalansvar mitt under en konflikt och att vi vill lägga över det på någon av de andra får vi bara kalla handen. När fotfolket i huset skriver ett upprop för att ta in en konflikthanterare blir de uppringda i hemmet och mejlen stoppade. I dagsläget vågar vi inte mejla varandra alls om de här sakerna. Minsta lilla felsteg och vi är ute ur leken. Eller det är vi väl redan egentligen. Men jag tycker åtminstone att de kan få betala. Så länge det går. Högt blodtryck, huvudvärk, stress, minnesluckor och depression. Inklusive en rekordsnabb personlighetsförändring från ambitiös och hängiven till hopplös och uppgiven.
Det är vad som strösslades på toppen av min första lön.