Räven smider ränker

Nu är det krig. Psykochefen har fått styrelsen att säga upp min enda allierade, den duktiga grafikertjejen som tillsammans med mig gör hela tidningen. Och plötsligt blir det väldigt tydligt varför han tidigare i höstas frågade om jag kunde plåta och redigera. Jag är anställd som redaktör. Det är inte mina uppgifter. Inte heller att bli korrad och hunsad av en psykopat som knappt är torr bakom öronen i tidningsbranschen. Jag föreslog grafikertjejen att ringa en av få i styrelsen som röstade mot att anställa psykopaten. Och att prata med facket. Själv ska jag jobba upp lite lynchstämning i huset. Det finns redan folk på jobbet som börjat fatta vilket svin jag jobbar under och står på min och grafikertjejens sida. Jag som hela tiden tröstat mig med att jag åtminstone inte är ensam i detta. Att grafikertjejen kommer finnas där på halvtid veckorna före pressläggning när det är som värst. Och att hon kan backa upp mina ord när chefen påstår att jag ljuger. Men nu ska hon alltså bort. Bara tanken på att behöva jobba ensam med chefen äcklar mig. Jag klarar inte av det.