Aldrig mera ensam

Det är dags att runda av. Avsluta. Lägga ner. Kasta in handduken. Men först lite vägkost till alla er som läst och brytt er om. Och naturligtvis undrar hur det gått med barnet. Och det har gått bra! Han är ute! Jag är mor! Visst är det fantastiskt? Som de flesta av er säkert vet blev han till genom planerat kejsarsnitt. Och min upplevelse av vårdapparaten denna gång är raka motsatsen mot mina tidigare erfarenheter. BB-personalen var underbar! De frågade om och om igen om jag fick tillräckligt med smärtstillande och de berömde mig för att jag var så tålig och ognällig! Jag hörde till och med en av barnmorskorna säga till läkaren att jag hade "hög smärttröskel" och inte alltid sa till när jag behövde hjälp. Tänk om personalen på ortopeden, de som hade tyckt att jag var lat och gnällig och med en för dem besvärande låg smärttröskel, fått höra detta... Kanske fick de höra om mig trots allt. För när jag låg på britsen på väg in till operation fick jag syn på Robert, den fina ortopedsköterskan, min "räddande ängel" för fyra år sen, som såg till att jag slutligen fick den hjälp jag behövde efter min ryggoperation. Att han var just där just nu på detta enorma sjukhus gav mig nån slags känsla av lugn och tillförsikt. Att det skulle gå bra den här gången. Och jag bad operationspersonalen hälsa honom från mig.
In i det sista hade jag inte bestämt om jag skulle ha någon med mig på BB. Detta trots att flera vänner erbjudit sig. Två tjejkompisar som båda är föräldrar och båda fött sina barn den naturliga vägen och åtminstone i ena fallet utan smärtlindring. Den tredje en killkompis som i så fall skulle fått uppleva sin första förlossning. Men ingen av dem känner jag tillräckligt väl för att veta hur de skulle reagera i en krissituation. Och jag bäddar ju numera alltid för det värsta scenariot. Det blev mamma som följde med. Till väntrummet. Under själva operationen fick ingen förutom sjukhuspersonalen närvara. Jag övervägde att be min far istället för att "lura" honom till nåt slags engagemang jag saknat, men när jag förstod att han inte alls skulle vara i Stockholm under förlossningen utan så snabbt som möjligt ville hem till Värmland efter att ha lämnat av mamma, blev det inte så. Lite grann får han bjuda till själv. Och i ärlighetens namn tror jag att han, trots sitt kyliga yttre, är för blödig för dylika dramer. Så det blev mamma som klippte navelsträngen. Men lyckligtvis överlät kameran till en av sköterskorna. Det blev fina bilder.
Jag låg på special-BB i fem dagar och kände mig ensam men väl omhändertagen. Min lille son var snorig och skrikig de första dygnen och hölls under särskild uppsikt p g a risken för abstinens. Jag har under graviditeten ätit en långt mindre mängd morfin mot ryggsmärtorna än jag annars brukar ta, och fått veta att en så liten mängd inte skulle påverka fostret. Därför blev jag väldigt chockad och ledsen när barnmorskan en morgon kom in till mig och sa att mitt barn var abstinent. Han var skrikig, extremt snuttig och hade en del problem med andningen. Vilket nästan alla nyfödda barn har. Så om det verkligen var morfinabstinens eller bara normala komplikationer (vilket en av läkarna trodde) får jag nog aldrig veta. Men han blev bättre redan efter ett par dagar och på den femte dagen fick vi åka hem till djuren.
Katterna har tagit den lilles ankomst förvånansvärt lugnt medan Mårran varit mer skeptisk. De första dagarna morrade hon när han skrek, men hon lärde sig ganska snart att han "tyvärr" hörde till flocken och nu ligger hon gärna intill mig i sängen när jag ammar på natten. Den som känner mig vet att jag inte överdriver när jag säger att jag älskar henne lika mycket som min son. Därför känns det tungt att hon inte kan bo hos mig under en ganska lång tid framöver. Jag bad aldrig mamma och pappa att ta hand om henne. Jag var naiv nog att tro att jag på något vis skulle kunna pussla ihop mitt liv själv. Men en hund är ju väldigt krävande. Hon behöver sina tre, fyra promenader dagligen och har inte direkt samma tider som sonen. Jag gör inte mycket annat än ammar, ammar och ammar. Så att klä av och på honom, bära upp och ner i trapporna och krångla ut och in vagnen från torkrummet i källaren så många gånger varje dag går bara inte. Alternativet var att låta honom ligga kvar inne när jag går de korta promenaderna. Men hur jag än gör blir någon olycklig eller stressad och får inte vad han eller hon behöver. Så det är för Mårrans egen skull jag tackade ja till mammas erbjudande om att låta henne bo där tills pojken blivit lite större och den tyngsta spädbarnstiden är över. Hon åkte i dag. Och jag har redan gråtit. Men vet att hon har det bra och trivs i Värmlandsskogen. Och det är det enda viktiga. Ett barn kan jag ta hand om själv. Men barn och hund utan en man som ställer upp - det fixar jag inte.
Sonen är fantastisk. Så fin. Så varm. Så liten. Och så svårt det är att förstå att jag kunnat skapa något så underbart vackert. Jag känner mig inte särskilt orolig över vaknätterna, trots att han redan haft en del kolik och vill äta och snutta mest hela tiden. Så snart han fötts återfick jag nämligen en länge saknad förmåga att somna om! Och jag har bra tålamod med små filurer som stör nattsömnen och kräver ständig tillsyn efter alla år med djuren. Jag behöver inte bli en ny människa för att klara av ett barn. Har inget behov av att bli det heller. Jag är lika ofullkomlig som förr. Längtar fortfarande efter man och kärnfamilj och nåt slags ekonomisk trygghet. Att bli frisk förstås. Och kunna ge den lille ett gott liv. Ensamma kvällar när han somnat kommer tankarna kring framtiden och vissheten om att det enda jag kan lova honom är kärlek. Men vi reder oss. Mamma, som älskar småbarn och de senaste veckorna spenderat mer tid med mig än hon gjort under hela mitt vuxna liv, har hjälpt mig röja upp och fixa till den lilla ettan så en spjälsäng får plats i köket och köksbänken funkar bra som skötbord med ett litet täcke och underlägg att ligga på. Värden har äntligen lovat mig ett badkar eftersom duschkabinen är trasig och jag har fått mängder av kläder och prylar från vänner så min son behöver verkligen inte sakna någonting det första året. Redan i veckan får vi vårt första barnbidrag. Jag har så mycket att vara tacksam för. Och jag är det. Stundtals till och med lite lycklig. Tänk så det kan bli.