Ännu en runda för flugan i gökboet

Jag är hemma igen. Jag överlevde. Somligt var betydligt bättre än förra gången. Ja, det mesta faktiskt. Som att mamma var med. Och Lisa och Per kom och hälsade på mig. Men redan när jag vaknade upp efter narkosen hade jag så ont att jag skrek. Och mamma svimmade. Men postop tog väl hand om mig och jag fick bra smärtlindring ett par dygn. Tills en idiotläkare kom och tog bort alla mina sprutor utan att tala med mig. Han lät mig till och med fortsätta sova med båda ingångarna kvar i armarna och ett tidigare löfte om att jag skulle få all smärtlindring jag behövde. Men på fredagen var det dags igen. Dock fanns en vettig sköterska på plats som själv tog beslutet att spruta mig mot reglementet och dagen efter packade min mor ihop våra saker och bokade en sjuktransport hem till Uppsala där jag kunde medicinera mig själv med min vanliga medicin i lite högre doser. För det fattar väl vem som helst att en person som normalt ätit 60-80 mg oxycontin per dag inte får nog lindring av samma dos direkt efter en operation där man sprättat upp hela ryggraden. Skulle man tycka. Men då har man inte träffat läkarna på Huddingeortopeden.
Det var samma snubbar som skjutsade mig förra gången. Och de hade hört en del skit om K83 genom åren. Och L berättade om när hon nån gång på 80-talet jobbade på avdelningen invid och personalen åt upp patienternas mat när de låg och sov. Inget förvånar mig längre. Intressant att se var hur mamma förändrades under tiden på K83 från att lita på "de trevliga läkarna" till att kalla stället "dårhus". Skönt att få bekräftelse. På att det inte är jag som är dåren.