Jobbet betalar. När inte jobbet betalar sig.

Jag har varit i Norrland några dagar för jobbets räkning och hunden med med tratt och allt på huvet. Och jag har så satans ont i ryggen efter den omständliga resan med tåg och buss och bil och buss och tåg igen och femton timmars sömn på fem dygn. Men sånt är livet när man har ett jobb igen. Men jag borde naturtligtvis lära mig att säga nej och arbeta sådär lagom som andra medelålders människor gör. Den här nya arbetsplatsen är ju knappast någon slutstation för karriärister. Många rullar tummarna större delen av dagen. och det fikas hela tiden. Och deltiderna, hemmakontoren och föräldraledigheterna är otaliga. Men lönerna också därefter. Jag försöker glädja mig åt att jag får tid att skriva klart min bok utan att behöva fundera på min försörjning under tiden. Men då måste jag lära mig att säga nej till Norrlandsresor och annat tidskrävande som inte ger så mycket. Det är ju svårt för mig att få djurvakt och därmed svårt att resa bort med kort varsel. Nu fick M följa med men det innebar också att jag inte kunde åka nattåg, för i sovkupén får man inte ha djur om man inte är synskadad och jag orkar verkligen inte sitta tretton timmar i en icke fällbar stol. Gjorde det på en resa till Umeå 2004 och försökte supa bort min värk men misslyckades rejält plus att en galen rottweiler genom upprepade anfall skrämde mina hundvana katter så pass att de satt och darrade hela natten. Men då körde Connex Norrlandstågen och det kostade trehundra spänn att ta sig till Västerbotten. SJ tar 1400 enkel resa. 1400 för att trängas med snarkande farbröder som kissar på ringen och skrikande barn och hundar som inte tycker om varandra och rödvindsmosiga 25-åriga lantiskickers som frågar efter mitt telefonnummer. Man är ju helt slut när man är framme. 1400 spänn fattigare. Jag skulle aldrig ha råd att åka ens till Västervik för egen räkning. Men nu betalar jobbet. Tänk. Så skönt att kunna säga det: "Jobbet betalar!"