Det oundvikliga mötet med R

I fredags var det dags. Jag hade glömt att det var fredag. Och att jag därmed inte borde ha gått till vårt gamla stamhak. För jag vet ju att han brukar vara där då. Jag skulle just beställa en öl i baren, kvällens enda, när jag hörde en välbekant röst som sa "tja". Han var där ensam. Jag hade två av mina mest älskade vänner med mig. Så det kändes inte så obehagligt att träffa honom som jag hade väntat mig. Hade jag fått min öl när han tog kontakt hade jag förmodligen gått direkt. Nu blev det lite bökigt. Jag stannade och pratade en stund. Och han bekräftade mina fördomar. Några månader efter att det tagit slut mellan oss hade han inlett en ny relation. Som tog slut i augusti. Han är ett typexempel på en kille som inte klarar av att leva ensam. Så han ger sig ut att leta så fort en relation tar slut. Och han letar, inte efter någon han faktiskt KAN leva tillsammans med, utan någon som går med på hans sexuella preferenser ett tag. När vi träffades sökte han fortfarande någon "jämnårig utan barn". Nu är han inne på "jämnårig med eller utan barn". Och förklarade uppbrottet med att han är skilsmässobarn och hade svårt för att vara "den andra pappan". Ett frö till självinsikt kanske. Men hans problem är mycket större än så. Och han borde verkligen söka hjälp för så mycket mer än sina skilsmässofunderingar. De flesta killar jag träffar har skilda föräldrar. De flesta barn har det i dag. Men jag ser det inte längre som något problem. Kanske för att jag har vänner med lyckliga skilsmässor bakom sig. Och lyckliga barn hos sig varannan vecka. Det är ju sällan själva skilsmässan som är roten till en ond uppfostran.
Kanske var det bra ändå att träffa R en så pass odramatisk kväll. När jag var där med ett par vänner som kunde ta hand om mig när jag kände mig lite ledsen efter vårt samtal. U och vår killkompis M fanns hos mig hela kvällen och kramade mig. En blöt kväll för några veckor sen nämnde jag för M att jag gärna vill ha barn ganska snart och han föreslog att vi skulle skaffa barn tillsammans. Många av mina tjejkompisar har en sån deal med någon killkompis. "Har ingen av oss hittat någon före 2010 slår vi till" liksom. Men M är bara 28. Och i sanningens namn ganska långt ifrån vad jag tittar efter när jag är ute och raggar. Fast den senaste tiden har jag fått så pass varma känslor för honom att jag vågar kalla det kärlek. Inte nödvändigtvis sexuell sådan. Men nån slags kärlek är det helt klart.
Dagen efter hade jag fribiljetter till en föreställning på Boulevardteatern och M följde med trots att jag inte tror han var speciellt intresserad av just den grejen. Sen gick vi vidare till stamhaket och Debaser men jag hade ont i ryggen och orkade inte dansa så länge som vanligt. När vi stod vid sidan av dansgolvet och diskuterade hemgång dök den där 29-åringen från i somras upp i samma gamla, röda jeans och stirriga uppsyn. Han tog tag i min hand och försökte dra med mig in på dansgolvet, men jag visade att jag inte ville. Då grabbade han tag i min arm riktigt hårt och släpade med mig flera meter innan jag lyckades ta mig loss. Plötsligt förstod jag vad U menat med att han var obehaglig. Varför tar man i någon på det sättet? Jag har ordentliga blåmärken på armen i dag och tänker definitivt inte chatta med killen på Facebook i fortsättningen. Han ville väl få mig att lämna M för en stund men drev mig istället rakt i armarna på min underbaraste killkompis. M föreslog whisky hemma hos honom i stan, men jag hade ju hunden hemma. Så han följde med hem till mig trots att jag inte hade något att dricka. Vi låg och kramades en stund och kysstes men det gick aldrig längre än så. Det var mer mysigt och tryggt och hyfsat platoniskt. Vilket jag var glad för dagen efter. Det hade känts hemskt om vi hade gått hela vägen. Av alla killkompisar jag har är han definitivt den som står mig närmast i dag. Så många har försvunnit in i jobb eller relationer. Men M finns där och stöttar med roliga sms när snubbarna man träffar beter sig illa, medhavt vin när jag har dåligt ställt och nyp i rumpan när ingen annan uppskattar mig på krogen. Några gånger har vi försökt att roa oss utan varandra och jag vet att han haft goda intentioner att hänga med sina andra vänner en helkväll. Ändå slutar det med att han dyker upp och har så mycket roligare med mig och U, som han kallar sina "musor". Visst är det fint?
Jag vill fortfarande skaffa barn med honom. När det är fysiskt möjligt. Jag skulle gärna bo med honom också om det gick. Men jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp frågan. Är rädd att han känner mer. Men varför skulle han göra det egentligen? Han är ju världens coolaste kille. Så långt ifrån R eller den otäcka 29-åringen som man kan komma. Han har redan skrivit ett roligt och lugnande sms om vår fyllenatt i helgen. Och en ganska stor del av mitt kyliga hjärta längtar efter att träffa honom snart igen.