I måndags rammades min fina Duett av en folkpartistisk lokalpolitiker. Som i sedvanlig valspurtsanda skyllde på mig. För att dagen efter ringa och påpeka att det nog hade blivit en skada på hans bil också. Och visste jag förresten att han är politiker och jag som bor i Hägersten borde ju absolut ta och rösta på honom.
Det värsta var att karln inte ens skämtade.
I går var Caster till veterinären på ögonkontroll. Och beskedet blev värsta tänkbara. Hon har troligen PRA. Leder ofrånkomligen till blindhet. Den enda trösten är att förloppet brukar vara så pass långsamt att hunden hinner vänja sig. Och livet är inte slut bara för att synen förvinner. Även om det kändes så för extramatte när jag fick beskedet i går eftermiddag. Casters egen familj verkar ta det med ro och det känns ju bra mitt i eländet. Nu får vi gemensamt försöka planera för hur vi kan underlätta hennes vardag utan synen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, vad tråkigt med Caster! Men som du säger, de vänjer sig och kan säkert kompensera med andra sinnen. Min Steppi var ju döv nästan hela sitt liv.
Och hur gick det med bilen?
Tack! Skönt med lite stöd och uppmuntran. Det behövs.
Det var inget jättefel på bilen, bara en sladd till generatorn som satt löst, så nu laddar den som den ska igen. Men är fortfarande svårstartad. Hoppas min kompis Alex kan titta på det nästa vecka. Det blir förstås bökigt att ha bil när man inte har pengar till verkstad, men jag är ju van. Och det är så skönt att kunna tuffa hem i bilen från akupunkturen när det regnar och blivit mörkt och t-banan slutat gå. Vardagslyx.
Skicka en kommentar