Det grovmaskiga nätet

Maj Holmblad har bott i samma lägenhet i 65 år. Men nu ska hon vräkas enligt Aftonbladet. Detta sedan den parkinsonsjuka 83-åringen halkat efter med hyran då hon legat på sjukhus. Bostadsrättsföreningen lovade först att det skulle lösa sig men tog två timmar senare enhälligt beslutet att vräka Maj på grund av en för sent inkommen hyra och "misskötsel". Bostadsrättsföreningen verkar helt sakna förståelse för att en 83-åring med Parkinson kanske inte kan hålla sin lägenhet i toppskick. Och ingen jävel i huset har förstås erbjudit sig att hjälpa Maj med städning eller inbetalningar.
Jag är inte det minsta förvånad. Så här ser det ut i Sverige i dag. Var och en ska sköta sig själv. Och med en allians som kallhamrat snålar på bidragen ökar ju knappast solidariteten med de mest utsatta. Jag var själv mycket nära att råka ut för samma öde som Maj efter min operation förra hösten. Utan familj i Stockholm hade jag ingen som tog hand om mina räkningar när jag fick en allvarlig infektion i ryggraden och låg orörlig i en säng på Huddinge sjukhus i sex veckor. När jag skickades hem från sjukhuset var jag i så dåligt skick och så fullpoppad av morfin att jag varken fick i mig mat eller kunde hålla reda på några papper. Så högarna med räkningar och betalningspåminnelser växte och växte. Tills mina föräldrar satte sig i bilen och hämtade mig - och räkningarna - till Värmland. De betalade undan det viktigaste och när jag blivit lite klarare i huvudet fick jag sätta mig att ringa runt till de företag som skickat inkassobrev. Någon bokklubb visade förståelse och avskrev skulden. Men självaste sjukhuset struntade i att de skickat räkningar på tusentals kronor till en patient som inte var i stånd till att ta hand om sig själv, än mindre sköta sin ekonomi. Det blev en dyrköpt sjukhusvistelse för mig, inte bara kroppsligen. Och med alla kostnader för mediciner, hjälpmedel och akupunkturbehandlingar efter vanvården på Huddinge, som gett mig kronisk värk, har jag inte kunnat betala tillbaka de där pengarna mina föräldrar lagt ut. Men det behövs inte, säger mor. De är så glada att de har möjlighet att hjälpa mig.
Men hur har samhället tänkt lösa situationen för alla dem som inte ens har föräldrar kvar som kan hjälpa?
"Det ska löna sig att arbeta!"
Jo, jag tackar.