Det blir en kall höst

Bilderna på J sitter fortfarande uppe på köksväggen. Han skrattar och ler och kramar mig och kvällen vi tog de där bilderna var vi ju så väldigt kära.
Det är klart att jag är ledsen. Klart att det känns tomt att sitta här ensam en mörk och blåsig lördagkväll med en lång höst i antågande och ingen att krypa under filten med när kylan kommer.
Men jag antar att det är lättare att få sitt hjärta krossat av en iskall bitch. Så då är jag väl en sån.