För några veckor sedan fick jag ett samtal från Patientförsäkringen. De har utrett mitt fall med ryggradsinfektionen jag fick på sjukhuset och kommit fram till att jag har rätt till ersättning. Åtminstone var det vad min handläggare sa efter nästan två års väntan. Ändå vågade jag inte vara glad. För han sa att summan inte var fastställd ännu och jag vet att ersättningarna man får i Sverige ofta är löjligt låga. En vän till mig blev förlamad i foten vid en förlossning och fick åtta tusen. Så jag förväntade mig inte mer än så.
Nu verkar det inte bli ett rött öre. Trots det muntliga löftet efter fjorton månaders utredning. Jag mailade min handläggare i går och fick till svar att jag fått en ny handläggare. Inte ett ord om när utbetalningen skulle göras eller hur mycket det blir. Så jag befarar det värsta. Och mår förbannat dåligt just nu. Om jag så bara fick åtta tusen skulle det göra mycket för min hälsa i höst. Jag orkar ju inte jobba som det är nu. Och kanske måste hoppa av skolan om det inte blir bättre. Vad ska jag leva av då? Jävla fuckin skitborgarland! Visa lite barmhärtighet för fan! Jag är så himla trött nu. Vill bara att nån ska krama mig. Fan, fan, fan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Håll ut.
Jag trodde man var tvungen att råplugga 100 timmar i veckan när jag började, men faktum är att om man är någorlunda skärpt (vilket du är med råge!) klarar man sig fint med sådär 40. Alla dissektioner och föreläsningar inräknade. Inte som på en del utbildningar där föreläsningarna bara är toppen på isberget, en liten munsbit av litteraturen. Öva du på dina minkar och rävar så är du i princip hemma.
Vi hörs snart!
Men vi går ju redan 40 timmar i veckan schemalagd tid... Det är inte alls som jag förväntade mig, utan väldigt bunden studiegång redan från start. Den nya studieplanen suger. Ordentligt. Nu ska jag sova.
Skicka en kommentar