Enter

Det har varit tre enormt tunga veckor hittills i Uppsala. Man kan väl säga att jag insett att det inte går att upprätthålla en blogg och plugga på veterinärprogrammet samtidigt. Många dagar har jag varit så trött på föreläsningarna att jag börjat gråta. Och gått raka vägen hem till sängen. Totalt har jag kanske orkat hålla ögonen uppe en och en halv timme för att läsa i litteraturen under den tid som ni andra kan kalla fritid.
Mitt handikapp syns inte på mig. Till och med min senaste pojkvän hade extremt svårt att förstå att jag faktiskt inte orkar hålla igång lika mycket som andra (i sängen). Jag har ett enormt sömnbehov och är så slut efter en hel dag med föreläsningar och dissektioner att jag inte kan sitta upprätt och hålla i ett A4-papper. Jag behöver sova, sova, sova och ändå räcker det inte till. Just nu känns det helt osannolikt att jag skulle fixa det här. "Jag kom in, men jag körde på första tentan". Typ.
En knapp vecka till den muntliga tentan på anatomin. Och om exakt två veckor är det skriftlig tenta på hela anatomin, inklusive skelettet OCH embryologin!
Vi är den första årskullen som tvingas läsa alltihop i ett sjok. Och efter det kommer den biomedicinska baskursen som också komprimerats tidsmässigt men inte innehållsmässigt. Vilket betyder att det första året inte alls blir soft med mycket egenläsning utan tvärtom schemalagt från morgon till kväll, måndag till fredag.
Vem ska ta hand om min hund? Jag vet inte hur jag ska lösa den här knipan. Alls. Vet bara att det verkar stört omöjligt att försöka sig på att bli nånting när man inte har familj som backar upp en.
Och - nu kommer det - jag har ALDRIG någonsin öppet lagt skuld på min familj för deras tillkortakommanden. Vilket någon skrev i ett anonymt inlägg här för nån vecka sen. Istället har jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att förändra mitt eget beteende, för att undvika att gå i samma, sorgliga hjulspår som de. På många plan har jag lyckats. På andra inte. Men jag skyller sällan mina misslyckanden på andra. Och i de fall jag gjort det, har jag nog ändå kunnat se min del i det hela och förändrat den. Jag har brutit upp och gått vidare. Jag har tagit skitjobb för att försörja mig. Jag har flyttat tillbaka till min gamla hemstad trots att det var det sista jag ville göra. Jag har pluggat matte och fysik i ett helt år trots att det är det värsta jag vet. Jag har skaffat nya vänner och nya kärlekar. Och flyttat ihop med en okänd 18-åring i en skitig studentlägenhet i Uppsala. Jag har rest mig från sjuksängen och börjat gå igen.
Nog fan har jag fajtats för mitt liv alltid. Och nog fan har jag rätt att gnälla och gråta ibland. De flesta som gått igenom vad jag gjort hade legat i en grav för länge sen. Så kom inte och säg att jag är lik mina systrar. Som medvetet valt bort sin lillasyster och inte vill lära känna henne. Eller mina föräldrar, som är så rädda för det som gör ont, att de skickar tusen kronor i födelsedagspresent och bokar en resa till Finland (åt sig själva) när de via omväg får veta att jag inte vill leva längre.
De förmår inte mera. Det vet jag. Och jag har aldrig anklagat dem för det.
Men nog fan får jag skriva om det. I min egen dagbok. För de enda som lyssnar på mig är ni därute. Och det har betytt något för mig. Så tack! För den här tiden. Och för alla vänliga ord. Men de elaka orkar jag inte längre med. Förmår inte komma med några bra svar. Jag blir bara ledsen. Och ledsamhet har jag nog av i mitt liv.
Seså. Nu ska jag ringa Patientnämnden. Och Patientförsäkringen. Och Vårdgarantin. Och Huddinge Sjukhus. Och Husläkaren. Och Psykmottagningen. Och alla de där andra som inte heller svarar.
Räven får vänta till på måndag. Den är ju ändå redan död. Jag lever. Än.