Alla dessa trasiga män...

Fy fan. För första gången har jag haft en riktigt pissig dejtupplevelse. Och jag som inte ens hade några romantiska intentioner. Ville bara ta en öl och se vem han var, den där snubben som skrivit i några veckor nu och varit rätt så på. Och så visade han sig vara en självgod jävla bekräftelseknarkare med alltför många litteraturpoäng och dåligt uppförande. Jag tänkte att det var fyllan som gjorde att han gång på gång frågade mig om han såg ut som jag förväntat mig osv. Så jag gav honom en chans till och gick på den där festen han bjöd med mig på dagen efter. Och sen dyker han inte upp förrän halv två. Hans tjejkompisar var skitförbannade på honom. Mer så än jag. Jag hittade gubevars andra, roligare människor att prata med. Och när han väl dyker upp är han värsta mesen och snarvlar fram nån löjligt klyschig fråga om jag är besviken på honom.
Och det är jag ju.
Inte så mycket för att han inte kom. Men för att han förolämpar min intelligens och överskattar sin egen obefintliga dragningskraft på det motsatta könet. Han var ju inte ens rolig. Bara en patetisk kulturknutte med inskränkt musiksmak och uppfattningen om sig själv som "geni" (jo, han skrev det i ett mess till mig i dag). No more indiepopare.
Det enda roliga var väl hans dialekt. Som han påstod tidigt att han inte hade. Ha ha! Jag skulle aldrig säga om mig själv att jag inte pratar dialekt. För det gör jag. Ändå kom han inte på att vi var uppvuxna i samma stad förrän jag sa det till honom efter flera timmars konversation och gissningslekar.
Fy fan, vad patetiskt. Och nu skickar han bittra mess way over the top. Jag hoppas han har stake att visa sin egen del i konversationen innan han gråter ut hos sina tjejpolare.
Det gör jag:
"Kära R. Jag missade nog genialiteten i fredags. Därför var jag beredd att ge dig en chans till. Som kompis. Och en bra kompis hade ju dykt upp på festen han bjöd med mig på. Istället satte du mig i en väldigt konstig sits där dina tjejkompisar helt klart verkade mer brydda av ditt frånfälle än jag. Eftersom de tydligen fått för sig att vi dejtade seriöst. Men jag hade väldigt trevligt igår och glömde till och med bort dig tills jag blev påmind av Ulrika... Eller Anna... Det fanns ju gott om kul och socialt kompetent folk på festen och jag är typen som hellre ser bekräftelse som en gåva jag förtjänat genom charm och förmåga att lyssna snarare än något jag tjatat till mig en sen kväll på fyllan när min spegelbild inte var tillfredsställande för mitt känsliga konstnärsego. Men du, min käre värmlandspöjk, bör nog omvärdera din egen betydelse. Liksom din dialekt. Kram! Hälsa Göttlaborg!"

Visst. En rejäl sågning. Men en ganska rolig sådan?