Att mista den man älskar - ett I-landsproblem?

Svenskan har i dag en artikel som bygger på den vanliga missuppfattningen att dagens unga inte har några reella problem. Att de söker psykvård för vad man kallar "livsstilsproblematik". Det kan vara allt från att partnern gjort slut till att hunden har avlivats eller att man plötsligt blivit utan bostad, skriver SvD.
– Det finns en övertro hos unga, att vi ska lösa deras livskriser, att allt ska avlöpa smärtfritt, säger David Eberhard, chef för psykiatrin i norra Stockholm.
Att Eberhard har den här inställningen till människor i sorg är ingen nyhet. Jag har själv träffat karln, vid ett besök på psykakuten för några år sen. Jag hade svår ångest och självmordstankar. Och ingenstans att vända mig eftersom jag lever ensam utan familj. Har man en historia av psykiska problem är det naturligt att vända sig till sjukvården i såna lägen. Men det tyckte inte Eberhard. Och detta visar han både i sitt dagliga arbete på St Görans psykakut, i sina kontakter med media där han får stort utrymme och i boken "I trygghetsnarkomanernas land" som han gav ut för ett par år sedan. För mig representerar han den gamla sortens läkare, privilegierade och oförstående inför vanliga människors problem. Att bli av med sin bostad är naturligtvis inte något fjuttigt "livsstilsproblem". Det vet varje människa som stått inför risken att hamna på gatan. Kanske rentav redan bott i rännstenen en tid.
Att förlora sin partner kan också vara en av de svåraste saker en människa behöver gå igenom. För något år sedan såg jag en lista på just detta: de största sorger som kan drabba en. I topp låg naturligtvis att förlora ett barn. Sen kom allvarlig sjukdom, skilsmässa och arbetslöshet. Jag har gått igenom allt det där så jag vågar mig på att ha en åsikt i frågan. Livet ser olika ut för oss alla. Sorger är individuella. Vad som lamslår den ena tas med en klackspark av någon annan. Och tvärtom. Men att inte ha en familj som stöttar i svåra tider, det är en av de största sorgerna att bära. Och det borde en person som David Eberhard förstå. Annars har han, som så många livsstilsakademiker och i synnerhet läkare, valt helt fel yrke.