Jag har just fått veta att min mest långvariga vän fått en hjärntumör. Hon ligger på KS och har opererats i dagarna. Just som vi båda skulle flytta och för första gången bo i samma stad samtidigt och kunna umgås på riktigt. Det känns så snopet. Orättvist.
Vet att vännen V kämpar för sin syster som är sjuk i leukemi medan andra bekymrar sig över dagens outfit och besvärliga köksrenoveringar. Olika falla ödets lotter.
Men vi som så ofta drar nitlotterna lär oss åtminstone att inte ge upp i första taget. Man får bara planera om lite. Ett besök på KS istället för fika på Skånegatan. Sjukhus är ju ändå vardagsmat för mig. Är det något jag har svårt för så är det alla vänner som inte kom. För att de har sjukhusfobi. Hur fan tror de man känner sig när man ligger där ensam och rädd?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar