Fredagkväll. Jag slår på SVT. Som visar vad jag trodde var en kass, svensk vampyrfilm. Storm. Bara några minuter in i filmen inser jag att den är något mer än så.
Jag känner igen mig. I jargongen. Karaktärerna. Huvudrollen DD påminner mig så skrämmande mycket om personer i mitt förflutna. Och alldeles i synnerhet om en gammal kompis till mitt ex. En timme in i filmen hör jag hans röst. Och kameran sveper förbi hans ansikte.
Metafilmen blir verklig. Det är fullständigt sjukt. Spännande.
Här är en film som ifrågasätter den moderna mediastockholmarens val att förtränga livets svåra stunder och därmed undgå lärdom. Och så dyker en person som i över tio års tid bekräftat den bilden för mig, upp som gubben i lådan i historien om sig själv.
Det är naturligtvis ingen slump.
Jag tänker på honom ibland. På honom och hans lyckade polare. Brorsan som gjorde Sveriges första vettiga reklamfilm. Kompisen som blev popstjärna. Den feta killen som blev skivbolagsnötare och tog sitt uppdrag att slicka journaliströv på största allvar. Och på den smala, tatuerade snubben jag låg med i en tråkig tvåa i Björkhagen innan han drog till London och slutade höra av sig. Jag minns festerna i hans farsas hus på somrarna. Alla vackra, kreativa människor som kom dit och hängde. Jag tyckte de verkade ha så jävla kul. Och jag saknade det där livet när det försvann med mitt ex. Jag hade inte fått nog. Jag ville bara glömma det gamla, mörka som följt mig hela uppväxten. Dra en lina och dansa en sommar. Är det möjligt att behålla den längtan trots insikten om livets verkliga världen? Är det fel att bli glad när någon kallar en för bimbo? Får man knarka utan att ångra sig?
Jag kanske borde skriva ett filmmanus istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar