Bad en kompis ta bylinebild på mig i dag och fy fan så jag ser ut. År av värk, medicinering och sömnrubbningar har satt sina spår. Så pass att jag var oändligt tacksam över softfiltret han satte på några av bilderna. De bilder jag bestämde mig för att använda. Ibland räcker det med några nätters naturlig sömn för att hyn ska repa sig men nu lär det nog dröja. Hur kan ett så ostressigt arbete ändå suga musten ur mig fullständigt? För att det är trist? För att chefen är ännu tristare? För att jag saknar utmaningar och känner att jag slagit i glastaket redan efter en månad? I går bråkade jag med chefen för första gången. Jag brukar sällan bråka med chefer. Visst säger jag vad jag tycker. Och visst har det hänt att jag gjort mig aningen obekväm. Men bråkat. Det är nog första gången. Men han är så satans otydlig. Och säger än det ena, än det andra. För att sedan glömma större delen av anvisningarna han delat ut. Ja, han tog till och med åt sig äran för en nödlösning jag snott ihop när hans idé för ett uppslag inte gick att genomföra. Men vad kan man förvänta sig av en snubbe som gick ut universitetet bara för några år sen och aldrig chefat förr? Såvitt jag förstått har han aldrig ens jobbat som reporter och då är det knappast särskilt lämpligt att ge sig på att försöka styra över en redaktion. Men vår redigerare blir i alla fall underhållen av våra diskussioner. Och i fredags smickrade hon mig med avslöjandet att hon tycker rollerna borde vara ombytta. Som om jag inte redan tänkte den tanken varje dag jag går till jobbet. Hur kan en sån som han få en fast tjänst som chef? När jag harvar runt på vikariat år ut och år in? Alla dessa snubbar som kliver över en när man ligger nere för räkning. Jag är så trött på dem. När ska min tid komma?
Bylinebilden togs i trappan på min gamla arbetsplats. Och bara känslan av att vara där i huset igen. Jag trodde aldrig jag skulle längta tillbaka dit. Men en redaktörstjänst på någon av bilagorna vore inte helt fel. Ett synnerligen lämpligt jobb för en 35-åring. Och helt säkert med synnerligen lämpligare lön än jag har nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mina läppar har hänglås och jag slängde bort nyckeln, tror dock inte snygg-sebbe håller tand för tunga men hans ord sprids nog främst i de vettigare leden.
Jag har dock slutat ha ångest över skolan och allt annat, tror att det mest beror på att jag flyttade tillbaka till Sthlm och ett vettigt liv igen. Vad tänkte vi på när vi trodde att det skulle vara ok att bo i den onda staden på bondslätten?
Kommer du försöka dig på vet-programmet igen? Vore tråkigt om du inte gjorde det, du vet ju likaväl som jag att det behövs lite variation i dessa led. Men man ska ju orka också. Hoppas allt går bra nu.
Ha ha, jag kan tänka mig att "Snygg-Sebbe" skvallrar på rätt friskt. Men det gör mig inte så mycket. Det var bara en tidsfråga innan nån från klassen skulle hitta hit. Jag har ju till och med suttit i radion och snackat som mitt alter ego. Bloggen är en del av mig, men mer en underhållande ventil än ett referat från genomsnittsvardagen. Den började som ett politiskt inlägg och en berättelse om mina turer med vården men har mer och mer kommit att handla om kroppsvätskor, ha ha.
Att pendla från Sthlm funkar inte för mig med alla djuren i nuläget. Det är nackdelen med att vara singel. So little money, so little time. Men vi får se vad som händer de närmsta åren. Jag har bett om uppehåll i två år och just nu känns det osannolikt att jag återvänder. Men jag vill fortfarande bli veterinär. Tror jag... Fast då måste det kännas värt alla uppoffringar. Så jag jobbar på och tjänar lite pengar nu istället. Kram!
Skicka en kommentar