Bitterfittan Penny

"Du är så bitter". Vilken kvinna med åsikter har inte fått höra det? Påpekar man att något är fel, är man missnöjd med en chef, ett myndighetsbeslut eller en läkarbehandling, då är man "bitter".
Men ordet används fel. Ofta av hämmade och missnöjda människor som själva inte kommit till den punkt där de vågar ta steget att klaga och påverka sin situation. Eller av naiva filurer som haft lite för få motgångar i livet för att begripa att det ibland är legitimt att klaga över verkliga problem kontra att maken slängt sina kallingar på golvet och i år har vi bara råd med en vecka på Mallis istället för Thailand.
Bitterhet för mig är att fastna i ett ältande av gamla sorger, oförrätter och misslyckanden. Jag är inte en sån person. Jag oroar mig ofta för framtiden. Men grubblar sällan över mitt förflutna. Det ältades i terapi i några år och jag fick nog. Jag tror inte att psykoanalys är till hjälp för särskilt många kvinnor. Däremot tror jag på KBT. Vilket är raka motsatsen till att fastna i bitterhet.
Att slåss för kvinnans rättigheter är inte bitterhet. Det är att se verkligheten. Att slåss för för en bättre sjukvård genom att anmäla dem som felbehandlat är inte bitterhet. Det är en rättighet. Och en självklarhet för mig.
För åtta år sen var jag bitter. Efter en uppslitande separation. Sånt kan hända den mest livsglada. Och det hände mig. Sen dess har jag fanimig aldrig varit bitter. Däremot arg många gånger. Och det tänker jag fortsätta med. För det är bränslet som gjorde att jag fick rätt mot sjukvården. Som gett mig jobb. Och fått mig att skriva meningsfulla artiklar som hjälpt människor till bättre liv. För att nämna något. Bitterheten är sällsynt här i mitt hem. Men engagemanget hålls vid liv. Och svartsynt realism är mitt sätt att vara kreativ. Jag tror de flesta smarta läsare har förstått det.