En dåres försvarstal

Inlägget nedan fick en lång kommentar. Som förtjänar ett nytt inlägg som svar. För jag har väntat på den här sortens kommentarer. Om att jag verkar bitter och inte uppskattar mina vänner. Jag fick dem oftare för några år sen, under min tid i Uppsala, då jag använde bloggen som just terapi/ventil. Med undantag av tiden i Uppsala, då jag var djupt deprimerad, känner jag alls inte igen mig i denna anonyma persons beskrivning av mig. Faktum är att jag inte kan låta bli att le åt vissa helt absurda anklagelser.
En anonym person vill "hjälpa mig" och ge mig "tips" för ett bättre liv. Och så långt allt väl. Men det blir hemskt förmätet. I synnerhet som personen i fråga alls inte känner mig utan kommer med antaganden som är helt åt skogen. Läsa bara här:
"Anledningen till att folk inte flockas runt dig för att hjälpa till är främst pga din bitterhet tror jag. Folk blir bortskrämda av att du pikar om att ingen vill träffa dig/bryr sig om dig/inte ringer eller hör av sig, när dom väl hör av sig eller träffar dig. Visst är det synd om dig. Jag tycker verkligen synd om dig och du verkar ha det jättetufft! Men med din inställning så orkar man inte vara i närheten. När du själv hör av dig så beror det oftast på att man ska hjälpa dig med något. Skjutsa dig, bära något, komma in på evenemang gratis etc etc."
Det låter som en hemsk person, den här självupptagna typen hon beskriver;-) Ingen jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets. Än mindre någon jag skulle vilja vara. Vänskap kräver ju gödning. Inte bara krav. Varje vuxen människa begriper väl det.
Sanningen är att det rings och messas ganska ofta på min telefon och jag får en lång rad inbjudningar till evenemang hela tiden. Grejer som jag inte orkar gå på för tillfället. Eftersom jag är trött och gravid. Det händer i princip aldrig att jag ber någon om att fixa in mig gratis på ställen. Andra frågar: "Du känner ju den och den, kan du inte fixa in oss?" men jag tycker det är pinsamt. När jag i undantagsfall ber om något sånt är det i regel som en gentjänst för att jag fixat in någon annan. För några år sen fick jag ofta gästlisteplatser utan att be om det och delade frikostigt ut gratisdrinkar till mina vänner. Men jag har aldrig varit typen som förväntat mig att få saker gratis. Jag använder ju inte ens mitt presskort om jag inte jobbar.
Och skjutsa mig behöver man inte göra. Jag har ju bil! Som jag gärna lånar ut till den som behöver. Jag börjar mer och mer undra om Anonym läst någon annans blogg. För även om jag gnäller en hel del i skrift är det så vansinnigt mycket i Anonyms antaganden som inte alls stämmer.
Anledningen till att folk inte hjälper mig med saker är nog så enkel som att jag sällan ber om hjälp. Jag har varit van att klara mig själv men sedan min första ryggoperation har det ju inte fungerat. Min familj ställde som bekant inte upp då. Däremot några relativt nya vänner som jag alls icke hade räknat med. Och jag är oerhört tacksam för deras hjälp vilket de självklart vet om!
Jag skulle ALDRIG gå omkring och pika mina vänner för att de inte bryr sig om mig! Det är ju fullständigt socialt inkompetent och inget jag ägnat mig åt sedan jag var nio-tio år! Hur i hela fridens dar har någon av mina läsare fått för sig detta? Bloggen är en anonym ventil för de negativa känslor jag inte vill trötta min omgivning med. I verkligheten är jag något av en glädjeflicka i sociala sammanhang. Mer realistisk med nära vänner. Men aldrig ältande, bitter och humorbefriad. Jag är en rolig fan att känna. Kanske just på grund av alla svårigheter som drabbat mig. Och det är jag stolt över.
Jag gillar verkligen att bjuda på middag och gör det gärna när jag har ork. Alltid frikostigt och med gott om vin. Sist jag hade inflyttningsfest hade jag köpt dubbelt så mycket vin som gick åt. En enda gång har jag bett folk ta med sig något eget och detta var i somras när jag inte hade någon inkomst alls. Snål har jag aldrig varit, så på detta område tar jag inte åt mig det minsta. Men kan ändå inte låta bli att undra hur du tänker. För nog sjutton ska man väl kunna ha fest och vänner även om man är en fattiglapp? Senast i lördags var jag på knytis hos en väninna och där fanns mat i överflöd eftersom vi gäster var generösa och duktiga på att laga mat.
Det enda jag känner igen av Anonyms påståenden är att jag vid några tillfällen efter min ryggoperation bett folk om bärhjälp. Men aldrig utan att bjuda på mat eller komma med någon annan form av gentjänst! Är det så att den jag frågar inte kan, ja då frågar jag nån annan! Min bitterhet är inte riktad mot enskilda personer (I synnerhet inte mina vänner. Jesus...) men däremot har jag skrivit om min hjälplöshet efter operationerna för att framhålla de samhälleliga problem som finns för handikappade och sjuka utan pengar eller privata nätverk som kan hjälpa dygnet runt. Blandar man ihop denna viktiga politiska fråga med mitt psyke, då har man inte förstått mycket alls. Jag hoppas verkligen inte att jag varit så otydlig i mitt bloggande att jag bidragit till detta oförstånd. I så fall ber jag om ursäkt.
"Ta inte dumma chefers agerande personligt" mässar Anonym och uppmanar mig att "bita ihop".
Jag tar det inte personligt (Inte mer än att jag inser att chefen ser just mig som ett hot eftersom jag är mer kompetent än vad han är). Men den "dumma" chefen i det här fallet är psykopat enligt fackförbundet och deras råd till mig var att fly innan jag går under. Vilket jag instämmer i. För vad blir man om man stannar under en sjukligt galen människa som uttryckligen förklarat att han vill ha bort en och försöker fabricera bevis för påhittade felsteg? Jo, just det. Bitter... Dessutom kan ingen göra ett "bra och viktigt arbete" under en sådan ledning. Det är en omöjlighet. Nu räddar jag mitt skinn och mår redan bättre. Fint va?
Vidare skriver "anonym:
"Gör något åt din bitterhet! - Terapi? Gnäll/klaga mindre (iallafall inför nya bekanta eller sådana du sällan träffar)"
Ja, du Anonym. Bitterhet går i cykler och är oftast knutet till ens aktuella situation. Vi har nog alla varit lite bittra någon gång i livet när killen varit otrogen, kirurgen skurit snett och Försäkringskassan avslagit ens begäran om sjukersättning. Då har man liksom anledning. Om man däremot låter bitterhet över svikande familjer, psykopatchefer eller, som du skriver, vänner som aldrig hör av sig, förtära en inifrån då är man illa ute. Liksom om man vädrar sina sorger inför varenda människa man möter. Men detta gör inte jag! Jag har släppt hoppet om familjen och försöker glädja mig åt att jag har någon slags kontakt med mina föräldrar i alla fall. Jag grubblar mindre över vänner som försvinner och inser att livet förändras och att man kanske inte har så mycket gemensamt i alla livets skeden. Jag skaffar nya! Vilket är relativt lätt för en sån som mig, en glad och utåtriktad människa med intresse för andra. Ja, jag är faktiskt sån, tro det eller ej. Jag skulle tippa att 80 procent av alla som känner mig inte ens vet om att jag är ryggopererad. 90 procent vet inte om att jag är gravid. Självupptagenheten är till för bloggen. Därute i verkligheten är jag, som en väninna så smickrande sa, "ett socialt geni". Jag ÄR inte mitt bloggalias. Get it?
Får jag ge dig ett livsråd tillbaka?
Slå upp orden "besserwisser" och "förmäten" på wiki och försök leva upp till dess motsats. Ibland måste man läsa mellan raderna för att få hela bilden. Så var ej för snabb att döma. Lycka till!