Det är Internationella Kvinnodagen och jag är ledsen och förbannad.
Första besöket hos barnmorskan klarades av i veckan. Och som väntat kom förmaningar kring kost, djurhållning(man ska ju inte befatta sig med kattlådor när man är gravid - så ge mig en statligt bekostad städslav då!) och förväntningar inför förlossningen. Jag ska ju ha kejsarsnitt och med min bakgrund bör det inte vara några problem att få det. Men oron finns förstås att ungen vill komma ut tidigare och vad händer då när sjukhuset inte är förberett på en sån som jag? Barnmorskan försökte lugna mig med följande:
"Ställ in dig på ett datum då du ska föda. Det kan låta flummigt med det fungerar faktiskt!"
Jag höll på att trilla av stolen. Varenda kotte som läst embryologi (och det borde rimligen en barnmorska ha gjort) vet väl att det är signaler från fostret och inte mamman som avgör när förlossningen ska sättas igång. Att påstå något annat är ju att ytterligare skuldbelägga alla olyckliga kvinnor som burit över och fått hjärnskadade barn eller "inte lyckats hålla kvar barnet tillräckligt länge" utan fått missfall.
Sen följde rena rappakaljan om hur barnet växer för mycket om man äter för många frukter. Självklart föder vi större barn i västvärlden för att vi är välnärda men ett par frukter hit eller dit gör nog ingen väsentlig skillnad. Åtminstone inte mer eller mindre än X antal skivor vitt bröd eller några hundra gram pasta till eller från. Ska man tala om näringsintagets påverkan på fostret får man väl ha en lite mer heltäckande syn än att bara prata om frukter. Men det gjorde hon förstås för att jag nämnde att jag inte äter kött. Då fick hon genast något oroligt i blicken varpå jag replikerade att jag inte är vegan utan äter en del ägg, fisk och mjölkprodukter. jag är ju jävligt medveten om vad jag äter och har nu äntligen råd att äta mer frukt och grönt än för nåt år sen. Kostråden för gravida har jag haft koll på i åratal och senast i höstas skrev jag en artikel om veganism och föräldraskap med kommentarer från Livsmedelsverket. Det sista jag behöver är obildade barnmorskors personliga åsikter slängda i ansiktet.
Och då har jag inte ens nämnt de där förskräckliga gratisböckerna och broshyrerna man får med sig hem. Fulla med skitartiklar om att "föda med lust" (en av texterna gick så långt att den beskrev förlossningen som en orgiastisk upplevelse - vilket jävla hån mot alla oss som istället trodde vi skulle dö när vi låg där och krampade utan smärtlindring) och "konsumentsidor" där man tipsar om en bröstpump för tretusen spänn och en uppblåsbar amningskudde a´la SJ för sexhundra. Vem fan förutom kärnfamiljerna har råd med sånt? I den äckliga lilla handboken full av felstavningar går man igenom föräldraförsäkringen. Med utgångspunkt från Det fast anställda Paret. det är väl snarare undantagen som bör redovisas. Ett varningens finger höjas för studenter, sjuka och arbetslösa. Och ensamstående. Som knappast har någon nytta av de sista månaderna i försäkringen då man (i bästa fall) får ut 180 spänn per dag.
Det är Internationella Kvinnodagen. Och jag känner mig som ett offer på många plan. Men det var länge sen jag slutade vara masochist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Detta kommer låta oerhört taskigt men det är för att hjälp dig!
Anledningen till att folk inte flockas runt dig för att hjälpa till är främst pga din bitterhet tror jag. Folk blir bortskrämda av att du pikar om att ingen vill träffa dig/bryr sig om dig/inte ringer eller hör av sig, när dom väl hör av sig eller träffar dig. Visst är det synd om dig. Jag tycker verkligen synd om dig och du verkar ha det jättetufft! Men med din inställning så orkar man inte vara i närheten. När du själv hör av dig så beror det oftast på att man ska hjälpa dig med något. Skjutsa dig, bära något, komma in på evenemang gratis etc etc.
Så om du vill ha förändring i ditt liv ang jobb, killar, vänner vill jag ge dig några råd:
Bjud på middag någon gång (utan att be gästen köpa med sig hälften av ingredienserna!
Gör något åt din bitterhet! - Terapi?
Gnäll/klaga mindre (iallafall inför nya bekanta eller sådana du sällan träffar).
Ta inte dumma chefers agerande personligt! Även om dom är dumma ihuvudet så säger jag, som din mamma sa: Bit ihop! Tänk bara att det är synd om honom och att du vet bättre. Ta inte åt dig! Världen är full av dumma chefer. Gläds istället åt det du gör - ett bra och vikigt jobb. Gläds åt dom på jobbet som inte är dumma.
Jag förstår om du inte lägger upp den här kommentaren. Varför jag vill vara anonym kanske du också förstår själv. Jag gillar dig och önskar dig all lycka, både med barnet och jobb och att hälsan blir bättre!
Jag har inget barn själv och önskar att någon gång få ett. Nu när du ska bli mamma så borde du verklgen försöka göra något åt din deprission! Försök att vilja bli lycklig! Satsa på det!
Förlåt att jag sårat dig med detta brev. Även om du nu bara tycker att jag är dum ihuvudet och oförskämd som skriver detta så kanske du tänker lite på det jag tipsat dig om.
All lycka och välgång till dig!
Jag håller tummarna!
Att kristdemokrater har svårt att stå för sina orsaken faller sig naturligt då dom står på en grund byggd på gungfly, men...
Att inleda ett inlägg med att be om ursäkt och sedan avsluta med att be om ursäkt är retoriskt oacceptabelt och skapligt ologiskt. Det är som att jag skulle skriva att jag inte skrivit det jag just skrivit.
En förutsättning för att skriva anonymt är väl att texten ska innehålla något som man står för innerst inne men inte vill/kan skylta med i det öppna?
Att det sedan är helt oacceptabelt och patetiskt att tycka synd om andra människor e en helt annan diskussion, men det är inget man skriver eller säger, varken som anonym eller i levande livet, det är bara nedsättande och kränkande. "Jag tycker synd om dig", känn hur orden liksom trillar fel i munnen (och känner du inte det - tycker jag synd om dig!)
Konfunderad och konfiskerad på samma gång...
OCH anonym ;)
Anonym 2: Ja, detta med att tycka synd om, ha ha. Jag orkade inte ens kommentera det. Men du gjorde det bra i mitt ställe.
Tycker synd om... Det gör jag så bra själv vissa dagar. Sen får det liksom räcka. Det är ju så jag lever mitt liv. Glömmer skiten för en stund och har kul. Men det kanske är sånt man bara förstår om man känner mig. På riktigt.
Kära du som har den här bloggen, som jag kom in på genom att googla "boende sökes uppsala", och introducerades till genom ett inlägg i augusti 2007 då du sökte bostad här.
Du är i exakt samma situation som jag var i för 3 år sedan. Tappade känslorna för pappan och istället för att det blev bättre så blev jag bara så enormt bitter på hur han kunde släppa allt ansvar för bebisen i magen, och leva sitt liv som om det inte skulle komma ett barn snart. Medan jag satt där, med den där pre-älsklingsdottern i magen och inte kunde fly, inte ville heller; jag ville bara ha lite sällskap och hjälp i barnlyckan. Typ. Han blev tillsammans med en alldeles för mycket yngre brud - en sån som är för liten för att tänka på barn annat än som småsyskon, och hela min situation blev absurd och hemsk. Jag var olycklig i ett år, men sen gick jag vidare och nu är jag glad, pluggar och bor i kollektiv med min dotter.
När du skrev det där inlägget i söndags så låg jag bakis (från feministiskt superparty på Orange i Uppsala), medan Ella var hos sin farmor, farfar och pappa (obs ordningsföljden), och jag tänkte på alla mammor och gravida unga kvinnor som inte kan ligga bakis och fortfarande ha ett ganska lattjo liv nån gång då och då, utan hela tiden måste vara den jävla ansvarstyngda ultramorsan som ska ha koll på allt, och klara sig själv.
Hör av dig om du vill prata mer: maskenstro (snabel-A) live.se
Skicka en kommentar