Något av bloggtrollen undrade hur jag orkar strida på flera flanker samtidigt. Sanningen är att det gör jag inte. Och när man under flera dagars tid blir utsatt för den ena mer befängda anklagelsen än den andra, mot min person, då blir åtminstone jag jävligt ledsen.
Jag lever ett rätt bra liv i Stockholm i dag med fina vänner, underbara djur och en ekonomi som går runt. För ett år sen var situationen en annan. Jag kom till Uppsala som en virvelvind, glad att lära känna nya människor. Jag pratade glatt med alla. De första veckorna. Men långt ifrån alla svarade på tilltal. Och det bemötande jag fick av en liten klick (hatmail, bortvända ryggar och elaka kommentarer a la högstadieskola) sänkte mig fullständigt. Jag valde att flytta hem igen till stor del på grund av detta. Småstaden och inskränktheten passade inte mig. Jag är en person som säger vad jag tycker, söker förändring och förbättring. Stundtals är det naturligtvis jobbigt att vara sån, om man hamnar på ett ställe som Uppsala där man inte får något stöd. Stödet kom den allra sista tiden, från människor som faktiskt tyckte som jag och såg att jag gjorde en insats, men då var det redan för sent.
Jag valde att flytta till glädjen istället. Bli frisk och umgås med folk som tycker om mig. Och det har jag aldrig ångrat en sekund. Över en natt blev jag mitt gamla jag igen och sommaren här hemma i Stockholm var den underbaraste jag upplevt på många år. Faktum är att jag mått väldigt bra, bortsett från fysiken då, under hela den här tiden. Jag är med barn med en kille som inte vill veta av det. Jag har daglig värk och mår fysiskt rejält risigt nu när jag inte kan medicinera. Pappans egen far har försökt påverka mig att göra abort och jag har ingen familj i Stockholm som kan hjälpa mig och avlasta. Jag borde vara förtvivlad. Men jag vägrar låta mig nedslås av människor som inte begriper bättre! Jag tänker fixa det här! Jag är liksom väldigt, väldigt glad över att jag ska bli mamma. Men måste erkänna att jag har lite svårt att förstå hur vissa läsare kan tycka att MIN negativism medverkar till de svårigheter jag ställs inför. Det är ju inte jag som målar fan på väggen!
Tråkigt nog, just i detta fall, är det inte så många av mina vänner som känner till den här bloggen. I annat fall vet jag att de skulle gå in och försvara mig nu. Jag försöker trösta mig med att jag åtminstone vet vad de tycker om mig. Och att jag själv vet vem jag är, med goda och dåliga sidor. Men det räcker inte mot bloggtroll. Och jag har andra, viktigare strider, att utkämpa i mitt liv just nu. Att behöva ta emot det inbäddade förakt, som olika anonyma personer av någon anledning känner sig tvungna att trycka upp i mitt ansikte, är inte bra för hälsan. Någon skriver att han/hon "gillar" mig. Men vad är syftet, med att först beskriva någon som inte är jag och sedan skicka med en rad tillrättavisningar, om inte att trycka ner mig i skorna? Gör man så mot någon man gillar? Senast igår hörde jag en av Sveriges mest begåvade skådespelare säga att sanning kräver kärlek. Att kritisera någon så hårt via en blogg är fullständigt socialt inkompetent. Att dessutom fabricera negativa egenskaper hos motparten och presentera dem som sanningar är ännu värre. Faktum är att det kallas förtal och är olagligt.
Starta en egen blogg istället och reflektera över er själva och era handlingar! Som jag gjorde. När personmobbningen nu hittat hit och kommentarerna inte längre är konstruktiva och går att bemöta (det är som att svara på frågan "Har du slutat slå din fru?) lägger jag ner. Tack alla som läste! Tack särskilt till er som förstod.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Jag kommer från Uppsala och jag håller med!! Hoppas för övrigt att du inte låter dej nedslås av några inskränkta människors kommentarer
(som för övrigt kanske bara åkt genom livet på en s.k räkmacka).
Din blogg är välskriven, läsvärd
och fyller ett hål i den svenska bloggfloran.//Karolina
Trist om du slutar. Lycka till med först och främst barnet och sen allt annat.
Anledningen till att det dröjt så länge innan de här inläggen kom är väl att folk helt enkelt inte vågar ifrågasätta eller kritisera dig. Du gullegullar med de som stryker dig medhårs och mejar ner alla meningsmotståndare med en bulldozers taktik och ingen vågar komma i skottlinjen. Du skriver att det är förtal att som anonym anklaga en annan anonyms inlägg på nätet. Isåfall borde ju du också vara medskyldig, efter år av missiler riktade mot chefer, familj, vänner, pojkvänner, klasskamrater osv osv. Du anser säkert att de förtjänar det, men det är fortfarande bara en sida av storyn. Och det är väl först när man namnger en person, eller röjer dens identitet på annat sätt, som det kan räknas som förtal? När du skriver som du gör får du ju faktiskt räkna med en del negativa synpunkter också. Det som jag tror kan reta folk är bristen på ödmjukhet och självinsikt. Att man aldrig får läsa att du själv ångrat någonting du gjort, tagit på dig skulden eller backat i en strid. Det är alltid, alltid andras fel, andra som behandlar dig illa, andra som utsätter dig för det ena och det andra. Precis som nu när denna diskussion satts igång.
Jag tycker att det är synd om du lägger ner. Läser dig regelbundet och, hur ska jag skriva utan att det låter klyschigt, blir berörd av det som du berättar. Det är inte alla som kan skriva på det sättet. Din röst behövs. Om du råkar ut för idioter som försöker trycka ner dig tycker jag istället att du ska ändra inställningarna på bloggen så att bara de som uppger e-postadresser eller bloggalias kan få kommentera. Det är ju iofs inget vattentätt knep men det kanske hjälper lite grand./D
Det såg ju ut att bli en spännande vår/sommar den vill jag inte missa. I övrigt håller jag med Karolina, Uppsala suger och jag kan erkänna nu att jag höll på att avråda dig innan du flyttade, men en del saker måste upplevas för att förstås och jag tyckte inte du behövde några negativa råd att lägga i ryggsäcken när du hade en sån uppförsbacke framför dig.
Fortsätt skriv och moderera kommentarerna. Skit går bort och försvinner, till slut. Själv förespråkar jag ett kort ironiskt bemötande i kommentarerna, men jag tror inte det är rätt taktik att bemöta bloggtroll i själva huvudtexten. På sin höjd ett svar att "du har fel" i kommentarerna, men that's it. Så fort du börjar att låta det påverka huvudtexten blir det bara fel.
Det är DIN blogg, ingen annans. Låt det vara det framöver också.
Nej... lägg inte ner :( Jag läser flitigt din blogg och tycker om det du skriver. Jag förstår att du blir ledsen, men låt inte bloggtrollen ta dig! Kram
Men Penny, nu blir JAG fan förbannad på dig! Jag har också skrivit till dig att jag gillar dig!
Jag har följt din blogg i stort sett dagligen i flera år. Jag har längtat efter dina nya inlägg. Jag har försökt att stötta och peppa dig när du har haft det jobbigt i Uppsala och på det "nya" jobbet. Jag har skrattat till din galghumor, gråtit när du berättat om hur du blivit behandlad, stärkts av att läsa om hur du har behandlat andra. Men nu blir jag rosenrasande över att du låter ett falskt jävla bloggtroll trycka ned dig. Över att du låter bloggtrollet ta över här inne. Du är starkare än så! Det här är din blogg. Din! Ingen annans! Hur kan du låta ett ensamt, bittert troll få vinna över din integritet?
Jag har varit bortrest sedan "kvinnodagen" och därför missat trollet. Alla vet att det finns människor som mår dåligt och därför måste trycka ned andra, men jag trodde inte att du var en person som man tryckte ned så lätt. Men jag måste ha fått fel bild av dig jag med. Hoppas att det är hormonerna som dansar runt i dig och får dig att lägga av med bloggandet. Då finns det ju i alla fall en chans att du kommer till sans och ändrar dig. Hoppas i alla fall att du har känt mitt stöd här. Jag gillar dig som sagt (annars hade jag inte stannat kvar)och jag kommer att sakna den här bloggen. Men just nu är jag för arg på dig för att du ger upp för att jag ska kunna tänka på det -och för arg för att kunna skriva sammanhängade. Fan Penny, klart att du blir ledsen av att läsa felaktiga påståenden om dig själv, jag kan inte tänka mig någon som inte skulle bli det. Men från att bli sårad till att lägga ned... Det är FÖR billigt! Det finns bloggtroll överallt. Din blogg finns HÄR!
Synd, din blogg är jäkligt rolig, välskriven och rakt på sak. Jag kommer att sakna dig.
Lycka till med graviditeten och allt annat med för den delen.
Jag hoppas att du tar en paus (det behöver alla bloggare ibland) och att du känner för att fortsätta blogga. För din blogg är underhållande! Alltid råkar man i luven med nån på nätet, förhoppningsvis rinner det av dig.
Annars önskar jag dig all lycka med graviditet och moderskap!
/K.
Hej! Eftersom jag känner Penny lite IRL kan jag tala om att den här bloggen inte speglar hela hennes varma, galghumoristiska personlighet. Det är ofta så att en blogg spelar en terapeutisk roll när man går igenom svårigheter; just för att man ska lägga bitterheten bakom sig när man lever sitt liv utanför bloggen. Om man inte förstår det kanske man inte ska läsa.
När min man glämde sin astmamedicin när vi åkte till Finland var det Penny som på nolltid åkte och hämtade först nyckel på ett ställe, hämtade medicinen i lägenheten och postade den stora neccessären till Finland. utan att ens nämna ersättning för porto trots att hon var luspank. Men det skrev hon inte om i bloggen. Nu gör jag det.
Penny är en person som gör såna saker för sina vänner. Utan ett knyst om att det är jobbigt. Såna vänner tar man vara på.
Hej Penny, tråkigt att du lägger ner! Din röst behövs, i alla möjliga frågor.
Sedan hade jag sett fram emot lite sköna kommentarer under kommande konståkningsVM och om det faktum att härliga Plusjenko ska göra comeback nästa år...
Ta hand om dig framöver!
/S
Time to come back!
Världen är full av sjuka, självutnämnda frälsare/hobbyterapeuter. Penny, låt dig inte nedslås av sådana!! Det är ju uppenbart att den individ/(individer) som försökt hjälpa och vägleda (skada) dig är av den åsikten att:
"Du ska leva med ett leende på läpparna och låta den äkta maken ta Dig i anus hårt och våldsamt även om Du inte uppskattar detta. Bit ihop, stöna högt och sexigt! Det kan blöda och göra ont, men gör det för husfriden skull och kom ihåg att Du begår synd om Du säger nej. När han slår dig är det bara när du förtjänar det. Försök att rycka upp dig, var generös och gnäll inte om allting. Följ mina råd och allt kommer att bli bättre".
Denna frälsare har alltså försökt hjälpa Dig Penny med din "deprision" genom konkreta råd. Det finns risk att man råkar ut för infantila och upprörda individer när man bloggar på nätet. Du beöver inte på något sätt försvara dig mot en sådan. Förstår du inte hur tillfredställande det måste vara för denna hobbyterapeut när du väljer att sluta med din blogg. Du har berättat öppet och rakt ur hjärtat om ditt liv, dina känslor och gett uttryck för sunda, men kanske för vissa, provocerande åsikter. Du borde vid det här laget inse att du har en stor skara beundrare som följt dig genom livet och som nu gråter när denna starka kvinna plötsligt lagt sig platt. Du har inga skyldigheter att vara på ett visst sätt eller ta på dig silkevantar för att tillfredställa individer som inte tål din verklighet eller sanning. Vi älskar och saknar Dig Penny!!
snälla penny! Kom tillbaka nu. hur går de med bebisen?
Hur går det för dig å barnet? Har du fått träffa den lilla krabaten än? (jag syftar inte på kackerlackan till pappa nu... ;))Hoppas allt är bra!
Skicka en kommentar