Statusproletär är det nya mediahora

Lisa har slutat skriva för ett tag, trött på att vara statusproletär. Och jag förstår henne precis. Det är omöjligt att försörja sig som frilansreporter i dag. Om man inte kan tänka sig att sälja sin själ helt och fullt och sisådär sjuttio timmar per vecka. Själv har jag gett upp. Kvinnomagasinsvärlden är inget för mig. Jag spyr om jag måste läsa en enda intervju till med kärringarnas favoritonaniobjekt Ronnie Sandahl och Mads Mikkelsen. Än mindre skriva skiten. ELLE och DV håller fortfarande viss klass dock. Men tar kanske in ett par frilanstexter per nummer. Av etablerade namn som Jessica Gedin och Jan Gradvall. Så där är man ju ändå chanslös. Läste att LAS numera går under benämningen Lagen om anställningsstopp bland journalister och kunde inte låta bli att le en aning. På alla de arbetsplatser där jag kunde tänka mig att stanna var det alltid anställningsstopp. En enda gång blev jag erbjuden fast jobb. På en av landets uslaste landsortsblaskor. Redan efter några veckor var jag så upprörd över den dåliga nyhetsvärderingen, bristen på någorlunda allmänbildade och språkligt normalbegåvade skribenter samt den totala avsaknaden av självkritik att jag var på väg ut genom dörren för att aldrig komma tillbaka. Men jag bet ihop och gjorde mina sommarveckor, tog min lön och flyttade tillbaka till Stockholm för att plugga. Och där är jag nu. Två ryggoperationer och tre påbörjade NV-basår senare. Livet blir sällan som man tänkt sig.