En bild för alla dom som gör just så här när de konfronteras med obehagliga sanningar. Kill the messenger bara. Och allt blir bra. Ett litet tag.
Efter åtta år med en socialt välanpassad missbrukare vet jag hur lite "nära" vänner egentligen vet om varandra, i synnerhet när vi talar om manlig vänskap. Det är ingen slump att jobbet är det absolut sista som ryker. Då har pengarna, frun och det gamla sociala livet som innefattade annat än alkohol försvunnit för länge sen. Och missbrukaren måste "nå sin botten" för att inse att han behöver hjälp. Ungefär likadant är det med dysfunktionella familjer, våldsamma män, tröstätande kvinnor, anorektiska tonåringar. De måste nå sin botten. Bli lämnade att fundera över sitt eget ansvar. Sluta skylla ständiga tillkortakommanden på något eller någon. Annan.
Män, generellt, behöver lära sig prata känslor och lyssna istället för att ge order eller ta till flaskan, knarket, jobbet (en klassisk undanflykt) eller knytnäven när orden tryter. Jag har träffat alla sorter. Samtliga har haft en förödande effekt på min hälsa och personlighet. Jag har räddat mig själv genom att ta mig ur den sortens destruktiva relationer. I tid. Även om det varit nära ögat ett par gånger.
Jag försöker vara vaksam idag. Ändå är det svårt att känna igen kärleken. Man hittar ursäkter för beteenden, skyller på olikheter. Låter andra tro att det inte är värre än smågnabb om föräldraförsäkringar och trängselavgifter. När det i själva verket handlar om att en förtrycker den andra, sexuellt och socialt, och startar en snöboll av växande mindervärdeskänslor, sorg och frustration.
Jag hoppas att någon av er som kallar er vänner fortfarande läser den här bloggen och ser till att söka hjälp. Någon annan hjälp än flaska-piller-jobb till en person jag under våren kommit att tycka väldigt mycket om. Det gör mig heligt förbannad att mina blogginlägg degraderas till hatiska personpåhopp. Jag har jävligt mycket mer att säga än så. Men att ständigt stånga huvudet blodigt mot en vägg är knappast konstruktivt. Jag vet att det skulle ta livet av mig förr eller senare. Därför valde jag att lämna. Och därför väljer jag nu att radera hans nummer från mobilen. Och de allra första sms:en, de om snöänglar, förkylningsbaciller och Life on Mars, som jag sparat ända tills nu och läst som tröst om kvällarna när jag legat sömnlös och tvivlat. Det är dags för mig att gå vidare. Försöka överleva. Mina planer är inte mer högtravande än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar