Got a fist of pure emotion
Got a head of shattered dreams
Gotta leave it, gotta leave it all behind now
Ja, det är Take That...and I like it.
Ahmen jag vet att jag är uppe hela natten men tror ni jag mår finemang eller?
Jag är det där crazyfucket som får er att känna er så jävla normala och snygga och bra och bildade och Gud vet vad Fan vet. Tacka mig när ni sitter där och knypplar och vaggar era barnbarn. För att jag fick er att fundera över förgängligheten. Och gå hem innan sista beställningen. Och ligga utan pässaaar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej...känns jävligt platt att börja med efter flera månaders frånvaro. Ledsen för det, speciellt när jag läser igenom bloggen och inser att du gått igenom ett nytt helvete som bär mönster och avtryck från andra relationer du haft. Pratade med J över nätet hela dagen igår och kom på att jag skulle kolla in här. Borde jag gjort tidigare tydligen.
Kände också ett sting av skuld när jag läste under datumet 6 mars (tror jag) även om det nu inte var riktat till mig. Är inte säker. Jag har semester nu, du har alla mina adresser. Hör av dig
/H
P.S Var på Mauros spelning för 160 fans. Kände mig utvald och lycklig och det behöver man...ofta!
Hej, efter din kommentar på min blogg tittade jag in här och läste det du skrivit, främst det skoliosrelaterade. Det du har fått gå igenom är hemskt! Det är hemskt, det är vidrigt, det är ofattbart att något sådant tillåts hända! Att du behandlats och behandlas på det sättet du beskriver. :/
Samtidigt så blir jag väldigt förvånad över de otroliga skillnader som uppenbaras då jag jämför våra upplevelser. Jag känner inte alls igen min egen historia i det du skriver. Jag, som du, opererades på Huddinge och av vad jag antar, med tanke på vissa delar av din beskrivning av honom, är samma kirurg (Rune Hedlund?).
Men min upplevse av operationen, sjukhusvistelsen och nu början av min rehabiliteringstid hemma är väldigt annorlunda. Jag har för min del upfattat det bemötande jag fått av vården som väldigt bra, och den här processen har hittils flutit på problemfritt. Jag har inte heller haft något större problem av att få kontakt med de jag behövt tala med.
Två andra som också skoliosopererats som jag känner till - min syster och en killkompis - opererades på just Huddinge och av Rune. Min syster opererades våren 2005 och killkompisen opererades för 6 år sen. Bådas operationer var mycket lyckade och ingen av dem upplevde vården som bristfällig.
Det är så fel att det ska kunna vara såna skillnader i behandling av patienter! Jag blir verkligen chockad över att det du har fått genomgå skiljer sig så mycket från det jag själv upplevt, då det är samma människor inblandade. Det är inte rätt.
Jag hoppas så mycket för din skull att du nu får den vård och det bemötande som alla bör ha rätt till! Samtidigt som jag skattar mig lycklig för att allt har gått bra för min del, nu mer än innan, så blir jag besviken på de personer som hjälp ordna det för mig inte kan eller har kunnat göra samma sak för dig.
Jag hoppas verkligen att det ska vända för dig, att livet kanske ter sig lite ljusare. Att det ordnas upp, allt det hemska, det jobbiga. Kramar!
H: Tack! Jag hör av mig när jag orkar ta mig ut.
Och Carro: Tack för dina stöttande ord! Gemensamt för er som genomgått lyckade steloperationer verkar vara att ni hade anhöriga med er på sjukhuset dygnet runt, vilket jag av någon anledning inte erbjöds (varken från sjukhusets sida eller min egen familj). Dels kan anhöriga hjälpa till med sånt som personalen inte hinner (toalettbesök, duscha, borsta tänder, hämta vatten till mdicinen), dels kan man skynda på hjälpen vid kramper/smärtgenombrott och fungerar som en spärr mot vidriga beteenden som kan uppstå bland avtrubbad personal med stort människoförakt. Jag följde ju inte tillfriskningsschemat och sågs däför av vissa som en besvärlig patient. Redan efter ett par dagar hade jag skaffat mig flera fiender bland vårdarna och först efter en vecka gick sköterskan Robert på sitt pass och gav mig livsgnistan åter genom att behandla mig med värdighet, se till att jag fick hjälp att duscha och borsta tänderna, byta binda och dropp som suttit alltför länge och riskerade infektion. Han gav mig också näringsdryck på min födelsedag eftersom jag knappt fått behålla någon mat på två veckor pga kräkningarna. De andra sköterskorna struntade i att jag inte kunde äta. Robert såg också till att jag fick så mycket smärtstillande att jag orkade börja öva med gåbordet medan de andra sköterskorna bara hade pikat mig för att jag låg i sängen och jämrade mig. Jag hade ju fruktansvärda smärtor. Jag har aldrig varit någon gnällig person. Om mina anhöriga funnits där och stöttat mig hade de kunnat berätta det för den övriga personalen. Istället låg jag ensam och skräckslagen med mina kramper och längtade efter döden, den stora befriaren. Rune gjorde sitt jobb. Alla vet att han är en skicklig kirurg. Men infektionen jag fick pga den bristande eftervården kan vara anledningen till att nerverna inte läkt som de ska. Det kan också vara skruvarna som sitter illa till och trycker på nervvävnad men det får jag inte veta eftersom jag aldrig får någon besökstid hos Rune. Varje gång jag ringer får jag höra att det är kö. Har försökt få tid hos Ryggkirurgiska i Strängnäs men de behöver remiss från Rune. Och kräver magnetröntgen, som Rune också måste remittera till... Så jag är helt fucked. Allvarliga hälsoproblem förutsätter nästan att man har anhöriga som kan strida för ens sak. Själv orkar jag inte mer.
Usch, det där är verkligen hemskt! Men vad bra att Robert hade några skift sen när du var där - han jobbade två skift när jag låg där och han var skitbra. Samma gällde en sjukskötare som heter Brian, han jobbade ett flertal nattskift - han var otroligt bra, mänsklig och duktig på sitt jobb.
Jag förstår att det måste varit hemskt att inte ha något stöd från någon närstående person, någon familjemedlem. Att de inte var med och kunde hjälpa till som du säger. Det hade nog underlättat en hel del. Att ligga ensam och ha ont och må dåligt.. vidrigt.
Men gjort är gjort, det går ju inte att ändra på det förflutna, och jag antar det bästa är att försöka tänka framåt, orka kämpa tills det blir bra.
Jag tycker att du är otroligt stark som trots allt som motarbetat dig ändå har tagit dig igenom det. Ge inte upp! (Jag vet att det är lätt för mig att säga.. men på något sätt måste det gå, även om allt känns hopplöst efter all den tid som gått!) Att strida för något ensam är inte lätt.
Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga.. :/ Om du behöver stöd, pepp eller bara någon som lyssnar så du kan få prata av dig lite så så säg bara till. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att det ska lösa sig för din del, och det snarast!
Skicka en kommentar