Dumdryg Hanna Widell spelar klyschbingo

Hanna Widell bekräftar min uppfattning om henne som en väldigt korkad kvinna.
Ja, jag menar Widell. Inte Graaf.

För övrigt har jag varit i Sthlm i helgen och träffat några vänner och blivit bjuden på öl. Och det var väldigt skönt att slippa Uppsala och få hänga lite på good old Snotty igen. Även om jag fick onda blickar av en av exets vänner som tydligt tog avstånd från mig på grund av vad jag avslöjat här i bloggen. Och även om jag inte visar det så blir jag självklart ledsen. Som fan.
Vi talade om mitt öppenhjärtiga bloggande, jag och vännen P, på eftermiddagspromenad in till stan dan efter. Och jag medger att jag varit naiv som trott att fler skulle vara som J och vägra välja sida. Folk kan sällan ta av sig sina skygglappar och se sina vänner för vad de verkligen är. I synnerhet när det gäller manlig kamratskap kontra kärleksrelationer. Det är enklare att peka ut mig som en tokig slyna som utnyttjat vännens osjälviska kärlek. När jag i själva verket var den utsatta i en mycket destruktiv relation byggd på tjat och tvång och störd sexualitet. Jag är fortfarande rädd för att stöta på honom. Och lyckades med nöd och näppe undgå det i fredags.
"Har ni slutit fred nu?" undrade hans vän klämkäckt.
"Slutit fred?" Med någon som lämnade mig med läckande underliv på en jourgynmottagning i Liljeholmen som tack för att jag trodde på kärleken? Det klingar lika illa som när skolfröken på lågstadiet krävde att jag skulle skaka hand med mina mobbare och "glömma allt groll".
Så jag är väl den tokiga slynan då. Tills jag träffar någon som vet hur verklig kärlek ser ut.