torsdag, oktober 04, 2007

Hon sa förlåt!

Jag hann fylla 34 innan jag fick uppleva min mor be om ursäkt. Och ska jag vara riktigt ärlig hade jag aldrig trott att det skulle hända. Men i dag kom ett mail med ordet "Förlåt" i ämnesraden. Och det är klart att jag gör. Men inte i dag. Jag väntar med formuleringen tills jag har slutat lipa. Det brukar vara bäst så.
Dagens Uppsala: Endast en person vände mig ryggen när jag frågade efter vägen. Två klasskamrater lämnade lunchbordet och gick ut innan jag ätit klart. När jag försökte prata med några andra blev jag snäst åt och utfryst. Varför beter sig människor som fjortonåringar?
Jag vet att det hör till god sed att låtsas som att alla är trevliga och livet leker. Allt annat slår ju bara tillbaka på en själv. Folk förutsätter att det är jag som har sociala problem. Men jag vet ju själv att jag är socialt kompetent. Jag känner av stämningar, får alla att känna sig välkomna och vet hur man bjuder på sig själv. Jag har till och med fått höra från en kollega att jag är ett socialt geni, och fan om jag inte har varit det i mina dagar. Men nu går jag här och möglar i min ensamhet varenda dag. Det är klart att jag undrar vad som gick fel. Och jag kan inte hitta så mycket mer hos mig själv än det faktum att jag är deprimerad. Men jag brukar vara social ändå. Kanske i synnerhet just då. För galghumor har alltid varit min grej. Nu är det ingen som skrattar. Bara kalla blickar och sura miner överallt. En känsla av att vara inlåst bland ett gäng vidriga elevrådsbrudar som fått för sig att jag raggar på deras pojkvänner.
Jag är 34 år. Jag har inte tid att lägga en minut till av mitt liv på att försöka bli omtyckt av människor jag föraktar.
I morgon ska jag försöka hålla mig till Johanna och den lesbiska 23-åringen. För Johanna har sagt att hon gillar mig. På den där förskräckliga kårfesten i lördags där alla blev så fulla och höll tusen tråkiga tal. Och jag och Johanna var de enda som vågade peka på Kejsarens nya kläder. Sen dansade jag paltorna av varenda nittonåring som var där. Och gick hem med hedern i behåll.

2 kommentarer:

Lisa sa...

Grattis i efterskott och stor kram!

Verbal Kint sa...

"Varför beter sig människor som fjortonåringar?"
Vet inte, men jag undrar också.

"Och jag och Johanna var de enda som vågade peka på Kejsarens nya kläder. Sen dansade jag paltorna av varenda nittonåring som var där. Och gick hem med hedern i behåll."
YES! Sånt vill jag också göra!