Jag har fått operationstid!

Efter hundratals samtal, tusentals värktabletter, miljoner tårar - och ett brev från Patientnämnden - har Huddinge sjukhus äntligen gett mig en tid för att operera bort de hemska titanstagen som plågat mig i över två års tid. Den 13 november ska det ske. Jag har suttit i telefon hela dagen i dag men får snällt vänta till den 25 för att tala med min kirurg. Och något intyg därifrån att skicka till PSR får jag inte. Ej heller från min forna husläkare i Stockholm, eftersom jag hunnit flytta under den långa tid mitt ärende utretts. Vilket innebär att jag måste söka ny läkare i Uppsala för att få loss intyg till både PSR och skolan, där jag, om jag kan visa upp ett intyg, gratis får kopiera anteckningar från de lektioner jag missat på grund av värk och trötthet. Men här finns inte läkartider förrän i december. Och PSR kräver naturligtvis en helt annan snabbhet från min sida än de själva kan prestera.
(Ska jag vara ärlig hade jag kunnat få en tid redan nästa vecka - hos en privatläkare som kräver 1200 kronor i timmen och det vill säga en rejäl slant om det blir rättegång. Så visst har vi valfrihet i vården! Tjohej!)
Jag är hemskt besviken på skolan också och hur jag bemötts av vissa lärare när jag förklarat att jag inte kan delta på allt och undrat vad jag kan prioritera bort. Man blir synad uppifrån och ner och får höra att "inget går att prioritera bort" och "klarar du inte att sitta här får du ta ett pausår och komma igen när du är frisk". Lätt att säga när man själv får 80 procent av lönen så fort man sjukskriver sig för en förkylning. Jag får inte en krona, så att ligga hemma och vänta på att bli frisk är inget alternativ för mig. Dessutom blir jag äldre och får inte låna hur länge som helst.
Men jag fick tillbaka min första tenta i går. Och trots att jag helt hade missat att svara på en fempoängsfråga om hjärtat klarade jag mig! Det trodde jag aldrig! Hade jag missat en enda av de hjärtefrågor jag svarade på hade jag kört. Så jag hade extrem flax, trots min trötta, förvirrade morfinskalle som knappt hittade hem från tentasalen. Kanske finns det en Gud ändå.
Patientnämnden skickade mig en kopia på svarsbrevet från ortopeden som ska operera mig. I brevet hade han skrivit: "Jag beklagar att denna mycket sköra patient som led mycket under tidigare operation än en gång hamnat i kläm". Han skrev också att han träffat mig första gången i april, vilket inte stämmer. Han såg mig första gången när jag låg på sjukhuset i september -05. Vidare att han planerat operera mig i slutet av augusti och inte visste varför det inte blev av, men jag talade ju själv med honom i telefon i början på juli och vi kom då överens om att han skulle ringa mig så snart han var tillbaka från sin semester i augusti. Han har flera gånger glömt att han lovat mig saker. Och jag kan ha förståelse för att ortopeder har väldigt pressade scheman och inte kan minnas allt. Men löften av den sorten är oerhört viktiga. Och jag trodde att mitt fall var så ovanligt att han mindes mig. Åtminstone var det vad jag fick höra när jag drabbades av infektionen. Att det var ovanligt. Att det inte hänt på tio år. Att jag haft maximal otur. Igen. Och igen.
Men efter vad jag läst i trådar på olika sjukdomsforum på nätet, är jag inte ensam.
Nåväl. Nu blir det äntligen av i alla fall. Och det känns naturligtvis som en lättnad. Men egentligen är jag skiträdd. Vilket jag inte alls har tid att vara. Vi har munta den 20:e och då måste jag vara på benen och sen tenta den 21 december och då ska jag ha hunnit plugga ikapp och mikroskoperat och laborerat och allt det där. Mikroskopera går inte alls nu. Jag var på lektionen i dag, men det gör så satans ont att sitta och luta sig över mikroskopet. Även på vänster sida numera. Det är nytt för i höst. Vilket med största sannolikhet betyder att vävnaden där också reagerat på titanet och försöker bli av med det. Det är skönt att vi är överens om något, min kropp och jag.
Well. Jag ville bara berätta för er, alla ni som läst och undrat hur det gått. Och om jag orkar lovar jag att skriva några rader efter operationen och berätta hur jag mår. Ha det nu så gott och tack för den här tiden!
Kramar!
Eder tillgivnaste
Penny Lane