Fotbollsfrun fumlar och faller

Fotbollsfrun ger "svar på tal" men visar bara ännu tydligare hur illa underbyggt hennes medeltidsresonemang faktiskt är. Det vore till exempel intressant att höra hur hon ställer sig inför lesbiska pars rätt till insemination.
"Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet" avslutar Malin Wollin sin sorgliga kolumn.
Barn av drömmar avslutar på ett annat sätt:
"Alla barn i världen ska bli till av längtan. Ur en självisk längtan från en eller flera föräldrar. De ska födas efterlängtade och överösas med en ny och alldeles egen kärlek."
Och fertilitetsturist ger en bra sammanfattning av den senaste veckans debatt om insemination för ensamstående kvinnor.
Men jag har inte kommit med några påståenden om Malin som person. Bara målande beskrivit min bild av de konservativa kärnfamiljsivrarna som bygger sina högeråsikter på god ekonomisk grund och frihet från livets verkliga vedermödor.
Hillevi Wahl, som jag vanligen gillar, har visst också lagt sig i och det är bara att beklaga alla dessa människor som inbillar sig att landet kryllar av kvinnor som inte haft en tanke på att skaffa barn eller träffa en lämplig fader innan de blir 37 och det nästan är för sent.
Jag var sambo i åtta år. Ja, till och med förlovad. Och när jag var 21 år blev jag gravid med mannen som jag älskade. Vi ville inget hellre än ha barn. Men det sköra livet växte inte som jag önskade och jag tvingades föda fram vårt döda barn på ett sjukhus i Borås medan pappan motades bort av ovetande, storödga biträden som lovat smärtlindring men först någon timme in i förlossningen kom lunkande med ett stolpiller alvedon. Jag minns hur jag skrek och gnydde om vartannat. Hur den senila kvinnan i sängen invid undrade vad som stod på och började ropa på hjälp för min skull. Hur jag blödde ner alla kläder och föll ihop på vägen till toaletten efteråt. Hur jag grät och grät i veckor medan älsklingen lovade att vi kunde försöka igen.
Nu blev det aldrig så. Han valde spriten. Och jag valde att lämna honom. Nu har han barn med en annan och det är klart att det gör ont. Även om jag vet att mitt val var riktigt. Han hade inte blivit någon bra far. Och med honom vid min sida - jag, ingen bra mor.
Därför väntar jag fortfarande. Trots att jag fyllt 34. Men jag tror inte på sagan om hjälten på den vita springaren. Därför tackar jag gud för att det finns länder med en mer liberal syn på barnalstring än Fotbollsfrun och hennes gelikar. För i en studentlya i Uppsala finns en kvinna med oändligt mycket kärlek att ge till ett barn. Så vem är du, Fotbollsfru, att säga mig att min kärlek inte räcker?