But just saying it could even make it happen

I bland tar orken slut. Så är det bara. Det senaste halvåret har jag levt i nåt slags limbo hela tiden på gränsen till fullständigt sammanbrott. Somnat gråtande och vaknat utan några som helst förhoppningar om den minsta strimma ljus. Så nära att göra slut på livet.
För värken och ensamheten.
För några missade tentor och bråk med myndigheterna.
För den där ständiga bristen på pengar och oron det för med sig.
För att jag inte orkar åka in på sjukhus en gång till och ställas öga mot öga med Syster Ratched.
För ett gäng osäkra nittonåringar som inte fått lära sig vanlig, mänsklig hyfs och artighet.
För en snubbe i raden av alla som gjort mig illa.

Jag kom som en virvelvind en augustieftermiddag och trodde att småstaden skulle ta emot mig med öppen famn. Men jag möttes av iskyla och ensamhet. Aldrig har jag känt mig så gammal. Ful och tråkig. Av min storslagna entré blev blott en svartsynt dikt av Nils Ferlin. Och jag kände mig som 14 år igen. 14 år och besviken på livet. 14 år och med en oändlig längtan någon annanstans. 14 år och utan medel att betala resan med annat än en burk piller och två uppskurna handleder.
Inte var det så det skulle kännas att vara 34.

2007 var året då jag till och med glömde bort att lyssna på musik. Hur kunde det undgå mitt minne att musiken var det som en gång höll mig uppe?
Nu får det fan vara nog.
Talade med en gammal vän sent i går kväll. När han hörde hur illa det var ställt här i Uppsala med utbildningen och det sociala livet och alla bekymmer undrade han vad jag gör kvar. "Du måste därifrån!"
Och det är ju den enda vettiga slutsatsen. Om det inte vore för att jag inte har så mycket att gå tillbaka till. Och att veterinäryrket trots allt är min dröm. Tänk att en dag få jobba med alla dessa fantastiska varelser. Och göra gott!
Det slår det mesta. Även om jag saknar skrivandet. Och i ärlighetens namn skulle behöva en paus från plugget för att vila. Gå på konserter och dansa. Träffa killar igen. Och kanske skriva på det där halvfärdiga projektet som nog inte är så dåligt ändå. Men nu har jag inte ekonomiska möjligheter till något sådant.
Så. Planen är att härda ut och försöka ta alla tentor i vår och läsa in biomedicinen i sommar (Förutsatt att jag får studiemedel så jag kan. Jag har skickat ännu en lunta papper till CSN för min sak. Slaget må vara förlorat men kriget kan ännu vinnas...). Och ta ett nytt beslut om ett halvår. En dag i taget. Allt annat tar ju livet av mig.
Och 2008 blir året då tanten köper en I-pod! Om det så blir för mina allra sista slantar. Hellre går jag hungrig. Bara jag får min rocknroll.
(Och det är sannerligen hög tid att boka in en spelning på Snotty igen! Det brukar hjälpa.)
I natt somnar jag till "Cloudbusting".