Tack!

Tack ni som hörsammade min klagan och bjöd in till nyårsfirande! Det blev stillsamt med mindre stillsamma barn i ett radhus söder om Sthlm. Nu hemma igen och försöker finna någon slags njutning i ensamheten. Glad att katterna är med mig åtminstone. De mötte som vanligt i dörren och har legat en stund på min mage medan jag vilade ryggen efter tågresan.
Jag kommer inte att hinna blogga i vår, det vet jag. Men behovet att skriva blir så påtagligt under helger som jul och nyår, att jag har hemskt svårt att lägga ner det alldeles. Träffade en gammal kollega på juldagen och vi talade mycket om mitt skrivande och jag vet att han tycker det är synd att jag valt bort tidningsvärlden och den (i hans tycke) stora chansen att höras i bra nyhetsradio som erbjöds mig för drygt ett halvår sen. Det hade kunnat vara en fot in i branschen för en 20-åring. Men för en 34-åring som redan jobbat med radio/tv/tidningar i femton år var det bara ännu en tidskrävande grej som tar fokus från mina studier och ändå inte ger några pengar.
Men visst är jag glad att jag blev tillfrågad. Och jag hoppas SR fortsätter att värva bitska bloggare till debattprogrammen istället för, som många av konkurrenterna, slapphänt ringa redan etablerade åsiktsmaskiner som bara vräker ur sig en massa blaj.
Meanwhile, back in the jungle, ska jag försöka ta bättre hand om min kropp under 2008. Laga mer nyttig mat. Och försöka lägga mig en timme tidigare så jag orkar upp om morgnarna. Något mer orkar jag inte lova. Och kan inte lova. Jag vet så väl att livet överraskar en ständigt. Tyvärr hittills mest på det tråkiga viset. Men nu är the only way fanimig upp.
Och min nämnde vän, om jag får tid (läs: råd att inte jobba häcken av mig hela sommaren med plugg och extrajobb för att i sin tur kunna plugga ännu mer) så ska jag fortsätta skriva på den där boken. För drömmar är ibland till för att genomföras.