Korrespondens med mobben

Vi har en trist och mindre användarvänlig skolmail som måste användas för allt som har med skolan att göra och jag glömmer alltsomoftast att gå in och kolla den där mailen. Vilket betyder att när jag väl gör det får jag sitta i en halvtimme och radera massmail om judokvällar och gruppresor till Oslo innan jag hittar något som skulle kunna vara viktigt. Därför blev jag lite trött när jag såg hur många som skickat arga svar till en desperat tjej som massmailat om ett nytt hem till sin katt inför en utlandsflytt. Besserwissriga brudar som hänvisar till nån obefintlig regel om att elever som skickar massmail blir avstängda och sura småführers på studentkåren som hoppas att katten får en kula i pannan osv.
Så jag svarade den stackars kattjejen. Och studentkåren. Och passade på att läxa upp varenda drygt litet glin på Ultuna på köpet. Jag är ju van vid att skriva för öppen ridå.
"Personligen föredrar jag mail om kurslitteratur och nya katthem framför alla dessa flåshurtiga inbjudningar till träningar och resor. Som jag varken har fysik, pengar eller tid att delta i. I brådskande fall är massmailet bästa sättet att skrida till handling och det måste ju vara upp till var och en att bedöma vad som kan vara av "allmänt intresse" för t ex veterinärstudenter. Och dit tycker åtminstone jag att kurslitteratur, foderaftnar och enskilda djurs fortlevnad kan höra.
Hoppas att lilla Mynta hittat ett nytt hem på detta vis.
Med vänlig hälsning
XX"

Och svaren lät naturligtvis inte vänta på sig. Det har fullkomligen vällt in kommentarer och de allra flesta verkar ha mailat i vrede. Vilket direkt får mig att associera till den där dikten av Alf Henriksen om "ting som är små". Ja, ni vet.
"Min mail är inte din privata skvallersajt!" "Skaffa en blogg!" Och "detta är inte rätt forum för att vädra åsikter!" samt rent personliga påhopp om att jag skulle vara korkad och inte ha alla hästar hemma osv.
Några unga gossar har undertecknat med olika omskrivningar för fekalier.
Detta, mina kära vänner, är Ultuna i ett nötskal.

Men när man försöker tysta tanten får det som bekant helt motsatt effekt. Och jag tryckte iväg ännu ett massmail, mellan pluggandet, bara för att jag inte kunde låta bli:

"Kära SLU-are!
Om människor lade hälften så mkt energi på att vara snälla mot varandra som de lägger på att skriva ilskna mail till någon som ställer en högst relevant fråga av allmänt intresse (i de fall jag sökt kurslitteratur har jag självklart endast mailat veterinärstudenter, så kolla fakta innan ni kastar sten) angående mailrutiner, ja, då vore det här blåshålet ett betydligt trevligare ställe att bo på.
Men nu är det så att jag råkar ha ännu en fråga som jag tror kan beröra fler än mig själv, så därför trycker jag på den där farliga knappen igen trots att dataavdelning och en och annan lillführer där ute i etern går bananas över tantens tilltag. För jag undrar nämligen allra ödmjukast:
Kan man be att få bli bortplockad från sändlistorna vad gäller alla dessa nämnda resor och träningsaftnar?
Svara gärna medelst massmail, för fler än jag vill verkligen veta.
Allt gott!
Med vänlig hälsning
XX"

Trettio personer har skickat mer eller mindre sura/elaka/otrevliga mail. Men tre smarta individer har visat att de förstår ironi. Pia skrev:
"Du är helt UNDERBAR!!!
Det är med största nöje jag föjler denna korrespondans.
Att folk orkar klaga på massmail.... deleta & glöm, för helvete SÅ svårt kan det väl inte vara?
Som sagt så vet väl varenda SLU-are att innebandyn är innställd för jämnan trots att det knappt berör alla....
VEM är det som sitter och bedömer relevansen? Är inte det min uppgift att frissera min brevlåda??
Tror inte att de har provat på att ha RIKTIGA problem & då får man väl "leka problem".
Tänk vad en kattunges öde kan rendera i, hoppas kissen hittade ny matte..."

Och Mikael gjorde mig också lite gladare:
"Härlig läsning!, det är sådana människor som ger en lite hopp om att det iallafall finns några som vågar säga ja när alla andra säger nej, du är en förebild, problemet är bara att de flesta är för blinda för att kunna se det.
ha det!"

Jag sparar de goda kommentarerna för att stå ut här i nazi-sala. För det är sannerligen inte lätt att gå och huka i snålblåsten dag ut och dag in. Jag längtar så förbannat efter något annat nu.
Men CSN har i alla fall gett med sig till slut. Jag får låna pengar för våren! Så jag hoppas verkligen jag satte den där tentan i dag.
Sen har jag postat ännu ett brev till Försäkringskassa och fått negativt svar från PSR angående smärtlindringen på Huddinge 2005. Som ska överklagas.
Ni förstår säkert varför en rättshaverist som jag inte har tid att blogga längre.
Kramar från kylan!