Ännu en sömnlös natt av oro. För vad pappan ska säga. Eller farfar. Jag försökte ringa 22-åringen i morse för att höra efter om han verkligen vill att jag ska prata med hans pappa. Varför ska jag egentligen utsätta mig för det om hans son ändå inte vill bli angiven i födelseattesten? Då är ju hans far en helt okänd farbror som lägger sig i något han inte har med att göra. Han är tjugo år äldre än mig och väldigt anklagande. Ändå ska jag tydligen känna skuld över att vara 35 och "smsa en 22-årig grabb om mina beslut".
Jag har haft tålamod. Jag har uppträtt värdigt och lugnt. Hela tiden med sakliga argument mer än känslomässiga. Men snart är måttet rågat. Jag väntar barn med en kille som inte vill ha det. Jag är ensam, sjuk och illamående. Jag har usel ekonomi och kommer knappast orka slutföra min tuffa medicinutbildning som ensam mamma. Jag har ingen familj i närheten som kan stötta och hjälpa. Men jag har gett mig fan på att fixa mammarollen trots allt. Ju mer jag tänker på det desto mindre synd tycker jag om 22-åringen. Han har ju allt. Hälsa, jobb och familj. Det här är förmodligen hans första riktiga motgång i livet. Då är det sannerligen dags att växa upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Som man bäddar får man ligga.
Vafan, det klart du ska gå klart utbildningen. Om inte annat lär ju ekonomin bli bättre. Det kommer att gå på ett eller annat sätt, jag lovar. Hoppas det går bra.
Skicka en kommentar