Jag tog mod till mig och ringde upp 22-åringens pappa i dag. Bara för att få höra en lång harang om hur hela släkten tycker synd om den stackars dyslektiska grabben och att jag är oansvarig som tänker föda det här barnet. Hans argument var så låga. Och så menlösa. Jag visste knappt vad jag skulle säga men fann några ord jag antecknat innan jag lyfte luren. Jag förklarade att jag inte ställer några krav på killen och att jag uppmanat honom att prata med sina föräldrar. För att jag hoppats att de kunde lugna honom genom sitt stöd. Men efter att ha hört pappan hålla låda i över en halvtimme förstår jag att killen är helt nedslagen. För pappan målar fan på väggen. Och det finns inte utrymme för några kompromisser. Inte en enda gång frågade han hur JAG mådde. Inte en enda gång frågade han om jag behövde stöd och hjälp. Bara malde på om sonens dyslexi och hur de kämpat och att han just fått egen lägenhet och inte är klar med sina studier (han jobbar redan men har en ynka kurs kvar innan han får sin yrkesexamen) och har dålig ekonomi etc. När jag var 22 år skulle det dröja ytterligare åtta innan jag fick min första egna lägenhet. När jag var 22 år hade jag fött ett dött barn på ett sjukhus i Borås utan smärtlindring. Och något fast jobb har jag ännu aldrig haft, trots att jag är 35. Jag har 4,5 år kvar på mina studier. Inte är jag frisk heller. Och inte har jag familj som kommer till undsättning så fort jag sjukskriver mig från jobbet. Men jag reder mig. För att jag måste. Det är så man blir vuxen.
22-åringens pappa förklarade att sonen inte är vuxen. Och gjorde sen ner hela hans intellekt genom snacket om dyslexin och att han skulle ha svårt att uttrycka sig och - ja, det är sant - prata rent! Vilket är det löjligaste jag har hört på länge! Killen som är far till mitt barn är en lång, blond, vältränad Stureplanskille med gott självförtroende (åtminstone på krogen och i sängen) och välsmort munläder. En sån som vet vad han vill ha. Och tar det.
I något omskrivna ordalag förklarade jag detta för fadern och frågade om han kanske inte ville låta sin son växa upp. Då blev han såklart ännu mer upprörd. I övrigt höll jag mig saklig och lugn. Tycker jag skötte mig alldeles ypperligt. Medan fadern gnällde och manipulerade. Så uppenbart inriktad på att få mig att vackla i mitt beslut. När gnället om sonens första riktiga livskris inte fungerade försökte han med oron över barnets väl. Hur oansvarigt det är av mig att sätta ett barn till världen utan någon närvarande far. "Min son kommer aldrig att vilja ta hand om det här barnet. Det vet jag. För jag har umgåtts med honom varje dag i 22 år".
Umgåtts med sonen har han säkert gjort. Men lärt känna honom? Knappast. Då borde han veta bättre än att beskriva sin världsvane kvinnotjusare till son som en efterbliven loser.
Diskussionen om blommor och bin glömde de tydligen också, trots sin nära far- och sonrelation. Men den försökte han ta med mig istället. Men jag förklarade artigt att ville han veta något mer om den saken fick han fråga sonen. Och ingen har lurat någon här.
I slutet av samtalet gick han mer och mer in på möjligheten till abort. Och när jag förklarade min inställning sa han att det inte var någon idé att prata med mig. Och sedan "Hallå! Hallå! Jag hör dig väldigt dåligt... Jag tror att det bryts..."
Ja, Jesus. En sån man. Jag höll mig lugn och saklig genom hela samtalet, trots hårda påtryckningar. Och kan inte nog understryka hur illa jag tycker att det är av en 55-årig man att uppträda på det här sättet mot en ung kvinna som väntar hans sons barn. Jag hade förväntat mig ett betydligt mer moget bemötande. Ja, rentav något i stil med: "Ok, vår son är för ung för att ta ansvar men vi finns här för dig och barnet om du behöver hjälp".
Tji fick jag. Men kanske bäst så. Jag fick åtminstone svar på mina frågor om eventuella sjukdomar i släkten. Även om pappan mest verkade raljera över saken och radade upp alkoholister och dyslektiker, vilket inte alls var vad jag frågade om. Kanske hoppades han på att en ordvrängare som jag skulle se en anledning till abort i detta. Då hade han galet fel. Det var stroke och blodproppar jag var ute efter. För att det ofta frågas om sådant vid medicinering.
Tack till dig som skickade info om faderskapsintyg och försäkrade mig om att "Fader:Okänd" är helt ok att skriva i mitt fall! Nu ska här sättas en äkta oäkting till världen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det här med Fader Okänd; jag är inte så säker på att det är så enkelt att man skriver det. Jag jobbade på socialbyrå på åttiotalet (OK; länge, länge sedan), och då ifrågasatte man de kvinnor som skrev fader okänd, o de egentligen inte visste vem pappan var. Orsaken var det dåvarande bidragssystemet. Då fanns det något som hette bidragsförskott (? eller något sådant), som skulle tillförsäkra ensamstående mammorna en lägsta-nivå. Det sociala betalade ut det, och krävde sedan tillbaka det från papporna. vilket alltså inte går om pappan är okänd. Jag vet inte om det är så i dagsläget, vill bara att du skall vara beredd på att de kanske inte kommer att acceptera det rakt av. Dock; detta var som sagt 20 år sedan, mycket kan ha ändrats sedan dess.
Socialkontoren har knappast blivit snällare med åren. Så jag är absolut beredd på detta. Men får ta det när det kommer. Orkar inte oroa mig nu. Har nog med Försäkringskassan för tillfället.
Hej Penny! Först och främst måste jag ge dig cred för att du verkar klara av att hålla resonemanget med blivande (icke-)pappan och hans käre far på en så pass saklig nivå som du ändå verkar. Personligen hade jag nog agerat betydligt mer omoget och varit skuldbeläggande och jävlig tillbaks. Det krävs styrka att hålla sig någorlunda sval i ett sånthär läge. Sen vill jag också tipsa om att ändå ha en viss taktik inför mötet med familjerätten. Jag vet att de inte bara accepterar "fader okänd" sådär utan vidare, vilket mest handlar om barns rätt att veta sitt biologiska ursprung. Så om 22-åringen verkligen inte går att övertygas om att ändå stå som fader till barnet bör du nog ha en trovärdig historia i bakfickan. Du kommer att få frågor om när och var ni träffades och om vad du vet om honom... Bara så att du är lite förberedd. Och grattis ändå... mitt i alltihopa är det ju faktiskt något roligt att du ska få ett barn. Hoppas att du mår bra under den fortsatta graviditeten. / L
Skicka en kommentar