Den stora tröttheten

Det är svårt med orken nu. Sömnen strular fortfarande efter en och en halv månad. För det mesta somnar jag inte förrän fem-sex på morgonen. Ofta inte alls. Och det sliter på kroppen. Inte bara när man är gravid. Men den berömda tröttheten man känner de första månaderna blir förstås värre av att samtidigt sluta med både värktabletter och sömnpiller. Jag ligger i sängen till efter lunch var och varannan dag och får ingenting gjort. Kan inte uppbåda någon energi alls. Disk- och tvättbergen bara växer. Jag orkar byta i kattlådan. Och få i mig nåt atgt äta. Oftast färdig mikromat. Försöker ta en promenad till Vinterviken dagligen men idag orkade jag verkligen inte. Träffade en ny gynekolog i förra veckan. Han har ett förflutet som smärtläkare men jobbar nu på Gamla Stans MVC. Det känns äntligen som att jag hittat rätt. Han lugnade mig ytterligare kring medicineringen och skrev en remisss till Ultragyn för ett riktat ultraljud på grund av min historia med fosterskador. Och han visade också stor förståelse för mitt mående. Vilket är otroligt skönt när (kill)kompisar mer eller mindre driver med min trötthet och inte verkar fatta hur jobbigt det faktiskt kan vara att bli på smällen när man inte är helt frisk. "Graviditet är ingen sjukdom liksom". Men hey, de hälsoproblem jag har kan förvärras av graviditetshormonerna. Enligt nya gynekologen är det förmodligen en bidragande orsak till att smärtan blivit värre. Han informerade också om att jag, på grund av mina skelettproblem, ligger risigt till angående foglossning. Men jag tänker inte börja oroa mig för det nu. Jag tar en dag i taget. Så länge Försäkringskassan inte ger mig anledning till annat. De kommer förmodligen att ringa i veckan och jag hoppas jag hunnit prata med min husläkare innan dess. I vilket fall som helst måste jag få iväg några jobbansökningar. Även om jag förmodligen inte kommer att orka jobba förrän graviditeten är över. Knivig situation rent ekonomiskt. Men jag har hopp.