Berättade för mor när hon ringde i går om jobbet. Inte att jag är sjukskriven, men att chefen är psykopat. Hon frågade ju hur det gick och jag klarar inte att blåljuga. Tyvärr reagerade hon precis som jag trodde. När jag förklarade att jag söker sommarvik istället sa hon "Men det finns ju inga jobb nu. Och du hade väl anställning där till augusti? Du måste bita ihop och stå ut" och vojne vojne.
Mina föräldrar är tyvärr fullt i klass med 22-åringens. För dem går jorden under varje dag. När mitt ex sa upp sig från den där usla blaskan vi jobbade på som unga oroade de sig också. Det var ju lågkonjunktur då med. Och något annat jobb skulle han inte få. Men det fick han. Och nu har han ett toppjobb på den statliga televisionen. Såna som han klarar sig alltid. Såna som jag stöter på fler hinder. Men jag överlever. Och om mina päron hade något vett i skallen skulle de begripa bättre än att försöka tvinga mig kvar på ett jobb som förtär mig alldeles. En vecka till på det stället och jag vore färdig för inläggning. Hur sjutton skulle jag sen få jobb någon annanstans? När självförtroendet är fullständigt nerkört i botten. Nej, jag vet vad jag gör och har för länge sedan slutat ta råd av andra. Jag klarar mig några månader på pengarna från PSR men för mammapengens skull måste jag jobba i sommar. Om jag inte blir sjukskriven. Har dock svårt att tro att Försäkringskassan skulle godkänna en sjukskrivning nu när man måste söka annat jobb redan efter 120 dagar. Vilken galen regel det är ändå. Massor av människor kommer bli av med sina fasta anställningar och tvingas flytta, vilket knappast gynnar ett tillfrisknande. Grattis Sverige! Well. Min pajiga rygg måste ju rehabiliteras på nåt sätt, så sommarvik kan bli svårt i år. Dessutom är jag 35, långt i från Bäst Före i mediasvängen. Men det löser sig på nåt sätt. Det har jag gett mig fan på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är helt ofattbart hur en vuxeln karl på fullt allvar kan föra ett sådant samtal med dig. Om sonen inte är vuxen nog att ta ansvar för sina handlingar borde väl i så fall pappan följa med ut på krogen för att undvika missöden han inte kan ta sig ur. Jag hoppas att du ändå överväger att offentliggöra honom som fadern. Du kommer att behöva ekonomisk hjälp hur stolt och självständig man än vill vara. Är inte sonen mogen att stå för konsekvenserna är det väl i så fall pappan som får träda in i den rollen samtidigt som killen sticker i väg på jorden runt resa och röker braj i Laos (det verkar han vara nog vuxen för). Det är vidrigt hur hans pappa förklarar sin avsky för det oskyldiga barn som finns i din mage. Naturligtvis är situationen jobbig för pappan och sonen, men hur kan man som människa uttrycka en sådan oönskan över en liten varelse av eget kött och blod? Låt dig inte bräckas av faderns brist på empati och moral. Även om de väljer att smita från det moraliska ansvaret, borde de åtminstone göra rätt för sig juridiskt. Pappan och sonen befinner väl sig i någon sorts krisreaktion och kommer att hamna i förnekelse för att sedan nå acceptans. I det stadiet kanske resonemanget kommer att se annorlunda ut. Kram från Cissi
Jag FÖRSTÅR verkligen hur jävligt det måste vara att ha ett arbete där man blir motarbetad och kränkt. Och under andra förutsättningar så tycker jag att du borde slutat redan nu. MEN för att du och bebisen ska få en så bra start på er framtid som möjligt tycker jag att du bör kolla upp hur stor skillnad det blir på förälrapenningen om du jobbar kvar mot om du blir arbetslös. Jag har en väninna som blev gravid när både hon och killen var studenter, och det är hels sinnessjukt hur lite föräldrapenning de har fått! Hon fick inte ens ut 3000kr/månad och dom har varit tvungna att söka hjälp från socialkontoret i flera år (och där kan man också prata om att de blivit motarbetade...). En liten input från mej bara... Lycka till hur du nu än gör!
Jag håller med Maja! Om du inte får sommarvik kanske du skulle fundera på att jobba kvar för ekonomins skull.
Jag lovar att peppa dig lite :-)
Skicka en kommentar