I min dröm skulle han stå här nere på gatan, med två Pet Shop-biljetter till Cirkus ikväll, och sjunga på "it´s a once-in-a-lifetime production"... På film händer det hela tiden. Det där att killen dyker upp och förklarar vilket arsle han varit och vill du ha mig tillbaka, min älskade?
Men verkligheten är ju precis som vanligt. Tyst och feg och förutsägbar. Så jag traskar iväg alldeles ensam till Djurgården i hopp om nån svartbiljett som inte äter upp hela sjukersättningen.
Och om jag händelsevis skulle börja gråta mitt upp i alltihopa kan jag alltid skylla på musiken. "We were never being boring..."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar