Nu sitter jag här med strandade sommarplaner, tom lägenhet och drömmen om en halv Passat från 1979. Det är det praktiska. Resten har fastnat i halsen någonstans.
Det blev mest en massa hårda ord. När allt jag egentligen ville säga var att jag är ledsen. Ledsen för att det inte är dig jag kommer dela mitt liv med. Men jag kommer alltid vara tacksam för att du höll min hand på det där stora, otäcka sjukhuset och gav mig viljan att leva igen.
Vi dansade i alla fall en sommar. Och som vi dansade!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar