Student - bli inte sjuk!

I gårdagens SVT-sända riksdagsdebatt undrade miljöpartiets Maria Wetterstrand vad valets vinnare vill göra åt studenternas situation. Studiebidraget höjdes nyligen med 300 kronor men har annars legat på samma låga nivå i femton år. För 7 000 kronor i månaden förväntas man klara sin egen, och i många fall också stora delar av sin familjs, försörjning. En ekvation som inte går ihop i en stad som Stockholm där matpriserna ibland är närmare dubbelt så höga som på stormarknaden i småstaden och där bostadsbristen driver upp hyrorna och tvingar människor att leva i kappsäck år ut och år in. I Sverige förväntas man klara av sin utbildning medan man är ung och kan bo kvar hemma. Men i dagens tuffa samhälle med alltfler arbetslösa och utbrända är vi många som vänder tillbaka till skolbänken i vuxen ålder. Vare sig det är vi själva eller livet som väljer åt oss borde väl utbildning uppmuntras, i synnerhet i en högkonjunktur? Istället svälts studenterna ut. Maxtiden för lån från Centrala Studiestödsnämnden ligger fortfarande på sex år trots att många universitetsutbildningar är längre än så. Har du pluggat till sjuksköterska kan du inte sätta dig i skolbänken igen för att bli veterinär. Om du inte har ett väldigt lönande extraknäck. Och vem orkar jobba extra om man läser någon av de tyngre medicinska eller ingenjörstekniska utbildningarna och vid sidan av detta har familj, kanske barn, djur och gård att ta hand om? För att inte tala om det liv som väntar den student som inte är frisk. Ni som har lyckan att sitta på ett fast jobb får 80 procent av lönen när ni blir sjuka. Det får inte en student. Inte heller ges det möjlighet att vara deltidssjuk och studera de timmar man orkar. Då dras den lilla sjukpenning man får in! Vad är vitsen med detta? Borde inte också studenter uppmuntras till aktivitet och hjälpas till återgång i ett normalt liv efter långvarig sjukdom?
Som student kan man inte spara ett rött öre under tiden med studielån. Istället tvingas man leva upp de små sparade slantar man har. Och blir man sen sjuk finns inget företag som sponsrar rehabilitering, ingen försäkring som betalar mediciner och dyra sjukhusräkningar. De futtiga 7 000 ska räcka till allt det där. Och det gör de ju inte. Det fattar ju vem som helst. Så vad vill då Persson och Reinfeldt göra för att förbättra situationen för alla dessa människor? Svar: inte ett jota. De båda partiledarna lyckades med konststycket att inte svara på en enda av Wetterstrands frågor. Det enda vi vet är att M för flera år sedan kom med förslag på skärpta åtgärder MOT sjuka och arbetslösa. Och att S sedan genomförde dem. Snyggt jobbat...