Skugge - en girig åsna med skygglappar

Nu sitter tvättstugelappstanten Linda Skugge och gnäller på pubbeungar med framtidsdrömmar igen. Och talar om för kidsen att journalist eller konstnär eller bokcaféägare ska man då rakt inte bli. För då får man aldrig jobb enligt Linda.
Och jag blir bara så förbannad. Självklart skulle jag aldrig råda syrrans femtonåring att gå mediaprogrammet. Men man bör passa sig jävligt noga för att trampa på andra människors drömmar. Vare sig de är vuxna (vilket Linda tråkigt nog inbillar sig att hon är) eller vad hon så nedlåtande kallar "pubbeungar". Det finns faktiskt folk som lyckas leva på sina drömmar, Linda! Och bara för att du verkar ha uppenbara problem med att vara tacksam för de chanser du fått och de cash du faktiskt drar in på dina sugiga gnällpekoral från Sollentuna i allt från Expressen till Nerikes Allehanda, betyder inte det att andras drömmar också är dömda att dö.
Här sitter en ensam kvällstidningskrönikör i sitt förortsradhus och tycker till om allt från abortgränser till Feministiskt Initiativ. När Skugge hette Norrman och skrev om britpop och Hannas-hångel på taskig svenska kunde man le lite överseende, både åt henne och alla små kopior som poppade upp i landsortspressen. Men när hon som 32-åring fått fritt spelrum att sprida fördomar av värsta slag i en av landets största tidningar, då känner jag en unken stank som påminner inte så lite om gammal galosch.
För någon månad sedan gav hon Expressenkollegan Marie Söderqvist stöd i den återaktualiserade abortfrågan och menade att gränsen för fri abort borde sänkas för att hindra tjejer att begå "onödiga aborter". Men om Linda vore lite mer påläst skulle hon veta att de sena aborterna utgör en försvinnande liten del av det totala antalet. Och att sena aborter heller inte är något man gör över en lunchrast. En abort efter tolfte veckan är en väldigt jobbig process som pågår under flera dygn och involverar en, oftast mycket smärtsam, förlossning. Skälen till de få sena aborter som trots allt görs är i de allra flesta fall medicinska, som att fostret visar grava missbildningar. Och inte, som Skugge skriver, att tjejer är för upptagna av sin karriär och väljer abort av bekvämlighetsskäl.
Tidigare i våras deklarerade Linda att hon tänker sluta kalla sig feminist. För att hon upptäckt att hon inte får jobb i den patriarkala tidningsvärlden. Hon är åtminstone ärlig, tanten. Men en sämre anledning att svika ett ideal som bygger på alla människors lika rättigheter har jag sällan hört. Nu när Fi och ROKS och hela kvinnorörelsen får ta mer skit än någonsin är det verkligen tid att ta tillbaka ordet feminism från all världens biologister och antifeminister. Feminism för mig är att se att det finns orättvisor i samhället som direkt går att härleda till vilket kön man tillhör. Feminism är att vilja förändra detta, vare sig det gäller mäns våld mot kvinnor eller att kvinnor tar ut mer än 80 procent av föräldraförsäkringen. Det duger inte att sitta i sitt radhus och föda barn och gnälla på andra. Utan feminismen skulle du aldrig ha fått det där jobbet som Expressens yngsta krönikör! Möjligen hade du fått plats på insändarsidan i Mitt i Söderort med din rapport från en skurhink.
Som tonåring var jag mer kvinnochauvinist (i Jessica Gedins bemärkelse, se hennes krönika i Elle) än feminist, men så snart jag kom ut i yrkeslivet fick jag lära om. När jag var nitton år och fick mitt första sommarvik på en landsortsblaska, givetvis med sämre lön än de jämnåriga killarna - och ett smeknamn av chefredaktören, "Linda Lovelace", högt och tydligt uttalat på ett morgonmöte. Jag ville bara sjunka genom jorden. Men lärde mig att bita ihop, göra mitt jobb så mycket bättre än gubbarna - och aldrig någonsin glömma mina ideal.