lördag, maj 31, 2008
Dance floor goddess
Jag säger bara: Herregud. En sån tur att jag gick på kårfesten. Jag trodde jag var hatad av hela klassen, typ. Å så kommer såå många fram och berömmer mitt mod att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag vet att jag dansar som en gudinna. Även som stelopererad;) Men jag trodde inte i min vildaste fantasi att veterinärstudenterna skulle lägga märke till en sån sak. Men det gjorde de. Och jag hade fått ligga hundra gånger om om jag stannat fem minuter till på stället. Ha ha. Det är sjuuukt bra för mitt självförtroende. Precis vad jag behövde! Nu ska jag sova. Godnatt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du ser du är bara lite paranoid, precis som alla vi andra är i perioder. Kram
Lisa. Jag måste få kommentera detta. För jag tänkte länge tanken att jag var paranoid innan jag till slut frågade en av tjejerna varför hon gick undan så fort jag kom, demonstrativt satte sig på andra ställen osv. Detta är saker som har hänt. Liksom att jag fått mail från personer som undrar "vem fan jag tror att jag är" osv. Det har varit iskall mobbning från början till slut under detta tunga år. Så påfrestande att jag till slut stängde av alla mina sociala skills av rädsla för att bli ännu mer sårad. Till slut gick översociala Penny runt som en tomte för sig själv. Personerna som var på festen igår var the good guys, men tyvärr inga som låtit mig förstå det när jag som bäst behövde det. Är dock tacksam för att jag fick höra det till slut. För det värmede så otroligt och gav mig hopp att kanske försöka kämpa mig kvar ändå.
En av mina allra snyggaste och mest sociala vänner i Malmö berättade nyligen att hon blivit lika kyligt behandlad när hon var i Uppsala. Hon gick på korridorsfest med en vän och började prata med folk hon inte kände (som man gör när man bor i Sthlm eller Malmö) och fick frågan "jaha och vem känner du egentligen här då?" med en ton som tydligt visade att hon inte var välkommen. "Jag har aldrig blivit så illa behandlad som jag blev i Uppsala", sa hon. Nu är vi två. Btw så har jag sparat hatmailen, ifall de skulle komma att behövas någon gång. Men annars sparar jag mer på kvällar som i fredags:) Kram!
Förlåt, jag menade inte bara. Men det fanns ju goda människor där också. När några hatar en tror man lätt att ALLA gör det. Det är väldigt farligt men förståeligt.
Tack, men sist jag kollade satt inte hjärtat utanpå kroppen. Och hjärncellerna finns också där de ska. Ingen diagnos. Ingen paranoia. Genom hela detta år har det funnits vuxna människor som svarat på tilltal, kopierat mig handouts och skött sin roll i grupparbetet utan att ifrågasätta vad fan jag gör där. Och jag tror verkligen inte att "alla" hatar mig. Men tillräckligt många för att göra livet surt för mig. Och det räcker för att jag ska fly för livet. Jag måste tänka på min hälsa. Och den har barkat åt skogen sen jag flyttade dit. Däremot kanske jag kan vara mer tydlig. Och ÄR det nu, så inte du också får en släng av paranoian och tror att mina bittra inlägg skulle ha något med dig eller någon av mina andra underbara blogg- och irl-vänner att göra. Jag är glad att ni finns! Och se! Jag har redan krypit fram under stenen! Nu skådar jag ljuset! Och då jävlar i min låda är jag en fantastisk person att umgås med, igen. Ett glas vin, hyfsat lyckliga SVB-kärringar emellan, någon kväll? Hälsa fina maken. I´m back!
Skicka en kommentar