skitliv.se

I dag har jag ringt Anticimex igen för de där mjölbaggarna har inte försvunnit trots att de var här och sprutade gift som höll oss utestängda från köket i ett dygn. De får komma tillbaka om två veckor och då måste jag plocka ur alla skåpen igen och stänga ute katterna på balkongen och inte kan jag köpa några torrvaror till skafferiet förrän då och jag är så himla less på det här nu.
Å så har jag varit på Arbetsförmedlingen för första gången på flera år. För att skriva in mig och boka tid med en handläggare. Jag har ju ingen A-kassa så de kommer inte jaga mig med blåslampa. Än. På vägen hem skulle jag handla bröd och stannade till på ICA i Aspudden för att de fortfarande säljer Saltå Kvarn. Och för att de inte har de hutlösa priser som min lokala Konsum har. Jag har helt slutat handla där nu. Men, hur som helst, väl i kassan hade jag inte pengar så det räckte. Och fick modstulen lufsa ut utan bröd och svindyr dill. Jag älskar dill! I synnerhet till potatissallad eller mina grymma senapsmackor. Men förstår inte varför det ska vara så inihelvetes dyrt med en kruka vissna grässtrån. Jag skulle kunna ruinera mig bara på min dillkonsumtion. Och det är väl ungefär vad jag gjort nu.
Trogna läsare skulle säkert invända att jag lagt en hel del slantar på festande de senaste veckorna. Men faktum är att jag bara slösade med pengar den där kvällen då jag gick själv på Debban och dansade med en groupie i hotpants. De senaste gångerna har jag lyckats bli bjuden. Eller helt enkelt inte köpt någon öl. Som singel har jag ett stort socialt behov och de inflyttade Stockholmare jag huvudsakligen umgås med går inte hem till varandra. Man ses på stan. Jag försöker ständigt uppmuntra till parkhäng eller hemmakvällar men det är ganska kört såvida det inte vankas Parkteater eller gratisfestival. Då är det å andra sidan kontroll i entrén och medhavda mat- och dryckesvaror kasseras för att krögarna som håller festivalen flytande ska kunna tjäna lite pengar. Förståeligt. Men besvärligt för oss som har det risigt ställt.
Men jag lägger hellre tvåhundra spänn på mat och dryck på festivalområdet och har roligt ett par kvällar och äter gröt resten av veckan. Nu börjar äpplena mogna på ödetomterna i kvarteret så snart behöver jag inte köpa frukt heller. Men till alla dem som har körsbärsträd och vinbärsbuskar och inte tar vara på allt gott vill jag säga: sätt upp en skylt och bjud in oss hyresråttor att plocka! Det är en skam att så mycket förfars här i fina villaförorten. Vad ska såna människor med trädgård till?
Det tristaste med att inte ha pengar är att livet blir så besvärligt. Jag plankar ju som bekant på t-banan sen sl-kortet blev stulet. Bilen (som numera bara används till matinköp och att frakta djuren) är trasig och behöver repareras men hur ska jag kunna fixa det när jag inte ens har råd att tanka? De sista pengarna jag har lagt undan är till hundens operation i augusti. Nu håller jag tummarna för att ingen av de andra fyrbeningarna får några problem med hälsan. Och att jag får ett jobb snart. Men det är också ett aber. Självförtroendet är inte på topp just nu. Det försvann liksom där i kassan på ICA. Eller alla gånger jag plankat på t-banan och oroligt sett mig om efter kontrollanter. Trots att planka.nu betalar mina böter om jag skulle åka fast. Men pinsamheten. Pinsamheten i att vara white trash och känna hur folk tittar på en. Är det någonsin något man kommer ifrån? Känner min syster av det fortfarande? Hon med miljonärsmake och två kids i dyra märkeskläder och en vardag som består av step-up-pass och luncher med andra hemmafruar. Jag tror inte att hon har känt den där känslan på evigheter. Hon behöver bara visa sitt platinakort så får hon den bästa servicen. Ja, rentav kredit om hon skulle behöva. Hon som inte behöver den.
Om jag bara var lite mer huslig skulle jag söka det där jobbet som hushållerska hos 82-åringen på Dalarö.
Men snubben jag messade har i alla fall svarat. Att han "absolut kan ses igen". Fast det lät väl inte sådär jätteentusiastiskt. "Kan"...liksom. Inte "vill". Men fan. Jag ska inte märka ord sådär Sex and the City-aktigt. Jag vill stå över sånt. Men frågan är om jag kan.