Söndag i sängen

I går lämnade jag M hos hundvakten för första gången för att gå på inflyttningsfest i stan. Hon hade ylat i fyrtio minuter innan hon lugnade sig tack vara klappar och korv. Resten av kvällen och natten förflöt smärtfritt. Hon hade ju lyckan att vara hos världens bästa hundägare, en familj två t-banestationer bort med tre egna pudlar som är otroligt trevliga och gästvänliga. De släpper liksom in min gamla surtant utan att vakta det minsta. Och alla som vet någonting om hundar fattar att det är mycket ovanligt. Jag hoppas att ylandet inte avskräckt dem från att ställa upp fler gånger. Jag är otroligt tacksam för att de finns och erbjöd sig att hjälpa mig. Jag är ju ensam med M nu. Den delade vårdnaden är ett minne blott. På mitt initiativ. Jag orkade inte längre ta hand om den andra adhd-hunden och ständigt komma hem till nedrivna konservburkar, uppätna matrester på diskbänken och sopor utspridda över hela köksgolvet. Plus att det är svårt att ha ett socialt liv när man är ensam med två hundar. En hund kan man i vissa fall ta med sig på aktiviteter, ja även till en del krogar numera, men två hundar är bökigt att ha koll på när man bara har två händer. Särskilt om den ena har en tendens att klistra sig fast vid okända människor och inte förstår vad "nej" betyder. Men hon är hemskt söt. Och godhjärtad. Så visst saknar vi henne lite ibland. Trodde dock att M skulle bli deprimerad av separationen. Men förutom ylandet hos hundvakten i går har det gått förvånansvärt bra. Förmodligen för att jag är arbetslös och har massor av tid att vara hemma med henne. Än så länge. Får jag jobbet jag sökt kommer jag att kunna ta med henne dit. Det vore underbart. Får jag inte jobbet finns en risk att jag måste gå till socialen. Och där är inte hundar välkomna. Ej heller medräknade i budgeten. Fast jag förmodligen lägger ungefär lika mycket pengar varje månad på mina djur som på mig själv. En omöjlig ekvation på socialbidrag således. Men låt oss hoppas.
Under inflyttningsfesten igår fick jag mess från U att hon var på det där stället vid Mariatorget och lyssnade på bra musik. Det var ju kompisen som spelade skivor. Han som tagit mitt nummer kvällen innan. Och som messat och bjudit in mig. Så jag gick dit. Bara för att upptäcka att Den Långe satt i baren och snackade med vår kompis M! Jag har sett honom ute ett par gånger sen vi dejtade men inte fått tillfälle att prata med honom. Nu blev det oundvikligt. Och gott så. Det var ett kort men smärtfritt möte. Han är ju otroligt rar irl. Så lätt att glömma när man bara har kontakt med honom på Facebook. Han är rätt cynisk i skrift och har ju hyfsat provocerande åsikter om friska människors rätt att parasitera på samhällets sociala resurser. Men öga mot öga är han bara en känslig pojke med nice manners och underbar malmödialekt. Jag påmindes genast om vad jag föll för den där julinatten på Debaser.
Det var U som hade bjudit med honom till Mariatorget. De är vänner sen gammalt. Verkligen bara vänner. Men U:s expojkvän, en blek indiekille med svart, spretigt hår, dök upp med sin efterhängsna svartsjuka och fick för sig att U försökte ragga på Den Långe. Och passade dessutom på att förolämpa henne å det grövsta med "du tror att du är så jävla bra!" och "du är ingenting!" eller klassiker som att hon klär sig konstigt, dricker för mycket och är ful. U började gråta. Jag har aldrig sett henne göra det förr. Och jag och M fick stå där och trösta henne medan exet stod obekymrad i baren och hinkade i sig öl. En stund senare slog han sin flickvän (ja, han har en ny tjej men gör ändå ägaranspråk på U) i ansiktet och blev utkastad. Vakten kallade till sig båda tjejerna för att fråga hur de mådde. Han skötte situationen väldigt bra. Flickorna talade ut med varandra och naturligtvis har den nya flickvännen lika dåliga erfarenheter av svinet som U. Jag hoppas verkligen hon har kraft att göra slut med honom efter det som hände. Tyvärr såg jag själv inte slaget. Annars hade jag lätt anmält honom till polisen. Första gången jag träffade den här killen var på Popaganda för några veckor sen. Då hade han tydligen sagt till U att han tyckte jag var snygg. En lite märklig kommentar att fälla inför sitt ex, kan man tycka. Det är så uppenbart att han är ute efter att söndra och härska. Killen borde söka hjälp. Men jag önskar nästan att han limmar på mig nån gång så jag får möjlighet att ge igen för vad han utsatt mina medsystrar för. Jävla loser.
Bandkillen som spelade skivor på stället har känslor för mig. Han ville följa med hem. Och fick så. Stannade här till sex i kväll och lagade mat till mig två gånger under dagen. Samt gav mig massage! Det var sannerligen på tiden. Att det ska vara så förbenat svårt att hitta någon som kan hjälpa mig lite med min onda rygg. I synnerhet efter att man haft sex och dragit på sig ännu mer ont. Mitt ex J (den åttaåriga relationen) var en fantastisk massör. Och han gav mig ofta massage innan vi hade sex. Annars blev det ju inget, ha ha. Har man ont är man liksom sällan upplagd för att lägga upp sig, om man säger så. Det måste fixas först. Så man kan slappna av. Och det lärde han sig ganska snart med mig. Han var väl ung och ännu påverkbar. Nu träffar jag bara en massa onsare som inte bryr sig om ifall de sätter på en krympling eller inte. Bara hon kan suga bra. Ja, Jesus, så cynisk man blir efter några år som singel i den här stan.
Så. Nu har jag varit sådär äckligt frispråkig igen. Sådär så att sorlet tystnar när jag visar mig på Snotty. Men jag tycker nog att det säger mer om vår kulturs syn på sexuellt frigjorda kvinnor än det säger om min nivå av trasighet. Jag är inte så jävla trasig som folk verkar tro. Jag har varit. Men i dag mår jag ganska bra, åtminstone psykiskt. Mitt minne är fucked up. Kroppen fortfarande sliten och värker. Jag är luspank och har inget jobb. Men jag klarar mig. Alltid. Och även om jag mest träffar losersnubbar så träffar jag åtminstone snubbar. Hela tiden. Så nån jävla gång ska jag väl få den där familjen jag drömmer om. Eller åtminstone ett varannanveckasbarn. Frågan är om det blir med bandkillen. Han sa nåt i dag om att hans jobb (ja, han har ett vanligt dagjobb också och enorma studieskulder) är ett bra preventivmedel eftersom han tvingas underhålla en massa gnälliga ungar stora delar av dagarna. Jag kommer att ställa frågan om han över huvud taget vill ha barn ifall vi fortsätter träffas. Vilket jag tror att vi gör. Även om jag har svårt att sluta tänka på concertakillen. Som i dag svarade på min fråga om hur han mår med orden "Jag mår fint. Inte rökt eller druckit på sex dagar. Lite tråkigt. Tittar på Neil Young-dvd och ska äta glass med blåbär. Bra med mild söndagsågren. Skönt att vila".
Visst var det en annan vibb med honom än med dagens bandkille. Men saker kan ju utvecklas. Det har hänt förr. Så jag ger det lite tid.