Det har nu gått över en månad sen jag träffade min ortoped och blev lovad operation i juli. Men eftersom jag inte fått någon kallelse började jag bli lite orolig över att de glömt mig igen. Så jag ringde. Och mycket riktigt var jag inte inbokad. "Juli är fullt", sa en snäsig operationsbokare som lät sin ilska över läkaren gå ut över patienten. Och jag fick en rejäl jävla klump i halsen.
Hela förmiddagen och två timmar under eftermiddagen har jag tillbringat i telefon, desperat sökande efter någon som kan sätta mig i kontakt med den löftestyngda läkaren. En annan, än mer otrevlig, avdelningssköterska, kunde motvilligt sätta upp mig på en telefontid den 2 juli! Jag har väntat i snart två år på den här operationen. Jag är akut försämrad och käkar stora mängder morfinderivat för att över huvud taget komma upp ur sängen. Man tycker ju att det borde finnas tid att ta in mig, i synnerhet som den här operationen är förhållandevis snabbt överstökad jämfört md den förra. Jag vet att det finns tider. Men det handlar naturligtvis om prioriteringar. Och av någon anledning verkar vårt samhälle tycka det är av större vikt att en fotbollsspelare får operera sitt på eget bevåg sönderslagna knä, än att en långtidssjuk kvinna med daglig ryggvärk får hjälp att återgå till ett normalt liv.
"Skriv ett brev", sa läkarsekreteraren och "Han kommer inte att ringa upp dig".
Snart går jag fanimig med i Skattebetalarnas förening.
Sa jag förresten att läkaren på vårdcentralen (nedan) var tvungen att googla på skolios? Vad fan gör de på läkarlinjen nu för tiden?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Huga! Jag blir mörkrädd när jag läser om dina duster med landstinget. Hur fan är det möjligt att en människa kan drabbas av så mycket skit. Du är uppenbarligen inte född på en söndag...
Men faan, det är ju så typiskt! Hoppas du verkligen får komma i kontakt med någon som tar allt på allvar. Klart du ska opereras i juli när du blivit lovad det. Jag ringde ju Landstinget Östergötland fem veckor på rad (endast tfntid på onsdagar i två timmar...) plus att min mamma ringde och skällde och till slut fick jag ändå operationen i februari som vi hade kommit överens om (om än den sista februari).
Men klandra inte läkarna (?) på vårdcentralen, de har ju tyvärr lite kunskap om mycket. Visserligen tycker man att de borde ha hört talas om skolios, men ändå. Det är ju inte de bästa som hamnar på vårdcentralen.
Skicka en kommentar