What´s so funny about Peace, Love and Understanding?

Liberale krönikören, utmärkta stilisten, sympatiske debattören och mina vänners kära vän Per Gudmundson bloggade för några dagar sedan om varför han lämnade vänstern för högern. Det var så sent som 2001 under Göteborgskravallerna, då Gudmundson genom tv-rutan såg sina vänner kasta sten på poliser.
"Jag tillhörde den frihetliga vänstern, en bekväm etikett som gav viss distans till den övriga vänstern. Precis som t ex tidskriften Arena i dag var jag radikal, upplyst och utan ansvar för resten av blocket. Men plötsligt blev det mig uppenbart att det inte var frågan om några urartade protester, utan att våldet för många var en självklar del av vänsterrörelsens kamp.
Det brukar heta att en svans av bråkstakar kidnappat en i övrigt fredlig protest. Men det är ingen svans. Det är den knutna näve som så gott som alltid finns med vid större vänsterdemonstrationer. Och den andra handen vet mycket väl vad näven gör."
Med vetskapen om anledningen till Gudmundsons sena omvändelse blir hans märkliga inställning till oss som inte sympatiserar med Alliansen något mer begriplig. Han tror vi är orakade radikalfeminister som diggar Maos Lilla Röda, ockuperar fastigheter och kastar sten på poliser. Sådan är Gudmundsons bild av vänstern. Jag vill påstå att det är bilden av hans egen högst privata ungdom. Uttråkade medelklassungdomar revolterade mot sina föräldrar genom att färga håret grönt, dricka folköl och ockupera fastigheter. Det var säkert skoj, så länge man höll tassarna borta från gatstenarna. Själv har jag ingen aning. På den lilla bruksorten där jag växte upp fanns bara MUF och Vi Unga för den som ville göra något annat än åka EPA-traktor och hänga med päronen framför Nöjesmassakern. Jag var med i båda. Och tänker inte skämmas det minsta. Det var ju inget medvetet politiskt val utan min enda möjlighet till en fritidssysselsättning. Jag har svårt att tänka mig att det var lika illa för Gudmundson i Uppsala och Stockholm under 90-talet. Så vad var det som höll kvar honom hos vänstern så länge?
Stenkastarna finns i både höger- och vänsterled och hittar sin näring mer i ungdomlig frustration över maktlösheten än i någon politisk ideologi. Så att byta sida för att några i vänstersvansen tar till våld blir för mig obegripligt. Borde inte Gudmundson stanna och arbeta för de ideal han en gång sade sig ha? Lära de stenkastande kidsen hur man föregår med gott exempel?
Om man skulle byta sida varje gång någon medlem i ett parti man sympatiserar med beter sig illa eller bryter mot lagen, ja då skulle man sannerligen ha fullt upp.
Men nu förstår jag bättre varför Gudmundson, en dimmig kväll på Snotty, absolut ville veta vad jag tycker om Mona (som för mig är en fullständigt ointressant person). Han röstar på människorna. Jag på en ideologi.
Och för er som undrar vilken, så har jag hittills hållit mig till den gröna.