Time to ill

Nu har skolan äntligen slutat. Vilket innebär att jag får tid att vara sjuk.
Redan i förra veckan besökte jag vårdcentralen, dels på grund av magsmärtor men också för att få ett nytt recept på oxynormet. Jag fick som så ofta förr träffa en förvirrad stackars vikarie som hade svårt att hantera datorn och flera gånger misslyckades med att skriva ut e-recept. Men till slut gick det fram. Påstod hon i alla fall.
När jag kom till apoteket kunde de inte hitta någon oxynorm i databasen. Så jag fick ringa vårdcentralen igen. Och blev förvånad över att någon över huvud taget svarade. Klockan var ju redan fem. Men där fanns en läkare på plats som kunde skriva ut ett recept åt mig. Behövde jag en eller två tabletter per dag?
Jag sa som det var. Att jag äter sex-sju stycken. En stunds tystnad följde. Och sedan den sedvanliga föreläsningen om att det här är ju ett narkotikaklassat preparat och varför tar jag så många och det förstår jag väl att en läkare inte kan skriva ut något sådant till mig bara efter ett telefonsamtal.
"Nej, men det var ju därför jag besökte er i veckan. Och innan dess såg till att Smärtkliniken skickat er all information ni behöver om mina problem. Så att ni snabbt kan sätta er in i vilka doser jag tar och varför", försökte jag.
Till slut skrev jourläkaren ut ett recept på den minsta förpackningen med 28 tabletter. Och till slut fungerade också överföringen av e-receptet. Men naturligtvis fanns inte medicinen inne på det apotek jag befann mig på. De hade bara den större förpackningen. Den jag ursprungligen skulle ha fått recept på...
Efter ytterligare cruisande till ett av apoteken i innerstaden var jag alltför trött och less för att gå på festival som tänkt. Å andra sidan hörde jag att Re:publik inte varit mycket att hänga i granen. Besöket på lördagen blev kort. Höll på att somna till The Crysler. Applåderade dock friskt åt Captain Murphy men gick sen hem och drack vin med två gossar i släptåg. Inte ens maten var bra. Provade en trist vegowok och en ännu tristare ceasarsallad med trötta räkor och tjock majonnäs bland några vissna, beska blad.
I dag har jag tillbringat förmiddagen i telefonköer till Huddinge. Och blivit hänvisad än hit än dit och inte en enda av de som slutligen svarat har vetat det minsta om vart min operationstid tagit vägen. Och inte en enda har fått lära sig att vara snäll och hövlig i telefon. Det är ju inte direkt så att vi kunder hos vården kan vända oss någon annanstans om vi inte är nöjda. Så tanterna från Samhall fortsätter att snäsa.
Men jag har ju som sagt tid att vara sjuk. Så jag försöker igen i morgon. Och nynnar lite på en gammal åttiotalsdänga där en kvinna försöker nå sin man i rymden men telefontiden har gått ut och hon möts av "please try again next year..."